Jag fick puppy blues efter att Olof anlände. Jag har aldrig träffat en hund (eller valp) som bitit så mycket. Det är väldigt, väldigt otrevligt att gå runt med blodiga ben och händer. Jag var färdig att föra Olof till krematoriet.
Igår lärde jag mig dock en teknik som gör att han biter lite mindre. Det här tär på tålamodet som bara den, men jag bestämde mig att Olof nu får vara den som lär mig bättre tålamod. Annars gillar jag hans mjuka, mjuka päls. Den underbara valpdoften och hans prickiga nos. Hans huvud är helt osannolikt, han har helt för mycket päls och allt är lite oproportionerligt, det gillar jag.
A. säger att det är sjuhundra gånger mera jobb med en människobebby, men jag kan ej tro det. Hur går folk i land med det i så fall? Det känns helt obegripligt. Jag är ett människovrak efter två veckor med en liten hund. Med förnyad respekt lyfter jag på hatten för alla småbarnsföräldrar, bra jobbat!
Jag har igen fått puppy fever trots att jag inte är en hundperson :D De är bara så söta