Vid något skede försökte jag lyssna på Skäringer och Mannheimer, men kom inte in i gänget alls. Gjorde ett nytt försök för någon vecka sedan och nu är jag helt fast. Jag älskar när folk kan sätta ord på sådant jag inte visste att man ens kunde tala om, inte kanske för att det är skamligt, men kanske för att det bara är något subtilt som fladdrar förbi i ögonvråna, man trodde kanske att man var den enda som förnimmat det där fladdrandet, att det egentligen bara var inbillning, men så kommer Skäringer och Mannheimer och säger att dom också sett det. Och bäst av allt - när det är riktigt mörkt bakom gardinerna måste man få skratta också. Så man skrattar åt fladdret, gammelgäddan och nyfikenheten.*
Är ni med eller emot?
*Nyfikenheten på människor. (Avsnitt 8.)
