Dystern

Antagligen lider jag av något värre än Dystern, men tycker att den av Linn uppfunna Dystern känns bra att tala om. Eller det är väl inte Linn som uppfunnit själva Dystern, men nog ordet. Catzo påminde om Dystern här nyligen.

Nåja, jag trodde att Dystern skulle blekna när jag började jobba, men det gjorde den inte! Usch, den är kvar! Det är faktiskt såpass illa nu att jag till och med drar mig för att läsa alltför depressiva böcker. Är orolig över att det slutar med att jag snart enbart vågar läsa pekböcker. 

Det som hjälper är fortfarande idrott, men nu har jag skadat min axel så att jag inte kan gymma ordentligt. Kan ni begripa? Nej, det går ej att begripa. Nu låtsas jag som om benträning också är roligt, men det är det ju inte. Benträning är förfärligt, men faktiskt gjorde jag ett så vidrigt benträningspass förra fredagen att vidrigheten utplånade Dystern åtminstone i tio minuter. Ja ni ser, det är inga bra tider just nu.

Här borde jag sluta med en finurlig slutkläm, men jag hinner inte nu, är nämligen i full färd men att rota i spännande pekböcker som jag skall peka på nu under kvällen. Den där Totte verkar spännande!