Hetsätningsstörning

Publicerad 27.06.2017 kl. 13:13

Har tänkt väldigt mycket på hetsätning sedan jag började undersöka vad som hänt mina medpatienter på behandlingshemmet. Har inte alls hållit mig ajour och fick först alldeles nyligen reda på att min tidigare sjukdom nu har ett riktigt namn och namnet är hetsätningsstörning.

När jag var sjuk förstod sig läkarna bara på anorexi och på bulimi.  Eller förstod och förstod, men det var ord folk kunde slå upp. Fortfarande har jag vänner som tror att jag mest spydde. För enkelhetens skull brukar jag låta dem tro det, men faktum är att jag hade hetsätningsstörning och aldrig spydde, inte en enda gång. Anorexi hade jag en väldigt kort tid. Faktum är att det varit lätt att prata om den anorektiska fasen, den är ju något folk ”förstår” och man ser ju så ”skör och fin ut”. Många människor såg ju genast att jag var sjuk, men exempelvis en mycket ansedd modellagentur ville skicka mig ett år till Japan och tyckte annars också att jag var vacker. (Förstås kan man vara mycket fin och frisk trots att man är väldigt smal, men jag var det verkligen inte det.)

Men hetsätning har alltid varit extremt skamligt. Att tappa kontrollen med något så enkelt som mat - för folk som inte är sjuka är och kommer det alltid att var obegripligt. Visst har nästan alla människor svårt att stundvis sluta äta i tid, visst äter nästan alla då och då så mycket att de nästan känner sig sjuka, men sedan brukar de sluta med det. En som har en svår hetsätningsstörning äter i sin ångest sedan fem, tio, tjugo gånger mera efter det att en vanlig människa känner att det spårade ut helt.

Jag har varit frisk i över tjugo år och äter som en vanlig människa, ibland för mycket, men ofta ganska så där passligt. Aldrig i hela mitt liv skulle jag ha trott att en sådan verklighet kunde bli möjlig, det är faktiskt det mest märkliga jag varit med om.  

Varför jag nu är så ivrig angående hetsätning är delvis att jag lärde mig att det nu finns en riktig diagnos och att det dessutom framkommit ny forskning som pekar på att adhd kanske kan vara kopplat till viss form av hetsätning. Så vansinnigt intressant, eller vad säger ni?

Är ni annars intresserade av att läsa om hetsätning och hur många av er har svårt att sluta äta i tid? Den svåraste situationen är nog antagligen när man inte vet om man är sjuk på riktigt. Jag glömmer aldrig stunden då jag högt för mig själv erkände att jag hade en ätstörning. Jag var rädd för att det skulle bli en sanning om hela mig ifall jag ens erkände det mig för mig själv. Att jag kanske till och med plötsligt skulle ge lov åt mig själv att hetsäta eller banta eftersom jag ju var sjuk. Så blev det inte och jag började inte heller prata om det med så väldigt många och det är jag glad över, ibland kan det vara svårt att ens ibland bete sig friskt om alla vet om att man är sjuk. Ibland kunde jag mina sjukaste stunder ändå glida runt som en vanlig människa och ha glada stunder. Sådant kan rädda en. Hur vidrigt saker och ting ändå är brukar man ändå kunna skapa någon minut utan ångest och helvete. Inte alltid, men ofta. Så ja, ni får ju mer än gärna svara anonymt på hur ni förhåller er till mat.

Kommentarer (7)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Jag har periodvis sedan 10 år tillbaka lidit av någon form av ätstörning. Läkarna beskriver den som "odefinierad ätstörning". För det mesta handlar det om perioder med hetsätning där jag ofta spyr upp maten efteråt, men inte alltid. Ibland följer kortare perioder med självsvält. Och däremellan mår jag bättre och "lever inte ut" ätstörningarna. Så min relation till mat har länge varit ganska så komplicerad. På grund av att jag inte pendlar särskilt mycket i vikt är det heller inte särskilt många alls som vet om det. Tack för att du skriver om detta. Känner precis igen mig i den där skammen du skriver om.
Sparrow27.06.17 kl. 16:28
Tack för att du delar med dig. Och vi måste sluta försöka skämmas. Ett steg i taget. Jag skäms ju inte mera, men det är för att det är så länge sedan nu. Och för att jag vet att det oftaste är de finaste typerna som lider av olika sorters ätstörningar.
28.06.17 11:16
Hade en period av missbruk mellan åren 22-30 (är 36 år idag), främst alkohol och cannabis men även mat och hetsätning som hängde ihop med cannabisrökandet. Har idag ett relativt normalt förhållningssätt till mat och alkohol (rör inte droger men kan dricka ett eller två glas vin utan att det betyder att jag måste dricka hela flaskan). Men det finns där i bakhuvudet någonstans, suget att trycka i sig mat, knarka och supa. Yoga och meditation hjälper mig att vara närvarande och göra bra kostval. Försöker äta vegetarisk och näringsrik mat som ät bra både för kroppen, själen, djuren och miljön.
Aum
Karina27.06.17 kl. 23:27
Så starkt jobbat! Jag hoppas att du tackar dig själv för hur långt du kommit. Vilken styrka du bestitter. Plus att det finns en möjlighet att suget någon gång försvinner helt eller åtminstone nästan helt, eftersom det inte får så mycket uppmärksamhet.
28.06.17 11:18
Du tar upp en viktig sak, ger ett ansikte åt något som många lider av och har svårt att prata om. Bra och starkt gjort av dig Anne, att klä i ord allt det där som är så svårt att beskriva - och så skamligt, fastän jag tycker det är onödigt att det känna skam här, så nog förstår jag att många gör det.
Mycket jag skulle vilja skriva här nu, men du fick det viktigaste sagt, och även om jag inte lidit av hetsätning tackar jag dig för att du fortfarande tar upp ett ämne som berör så många.
Carita28.06.17 kl. 08:06
Tack Carita för att du är så givmild! Sedan dag ett har du uppmuntrat mig! <3
28.06.17 11:19
Jag har alldeles själv diagnostiserat mig själv som hetsätare. För mig handlar det om att "fylla" mig själv. Det är som om ngt i mig skulle kräva att jag är övermätt för att vara nöjd och dämpa ångest. Har nog med dåligt självförtroende och svag jagbild att göra.
Lotta28.06.17 kl. 10:22
Ja det är undersökt att hetsätning dämpar ångest - för en mycket liten stund, men dock. Mitt största jobb var nog att sitta kvar med tomheten och vänta ut den. Jag var livrädd för tomheten, hade faktiskt hellre ångest. Inte gillar jag tomheten nu heller, men jag kan vänta ut den! Och det är oftast bara de första minuterna som är värst. Skickar dig styrka. Ps. En läkare sade också åt mig att jag antagligen har svag jagbild. Efter det började jag mera pejla in mina egna önskningar och känslor och liiiite mindre försöka gissa mig till vad andra önskar och vill. Svårt. Tack för att du delade. <3
28.06.17 11:22
Alltså TACK för detta välskrivna inlägg! Jag själv har lidit av hetsätningsstörning nästan hela mitt 26-åriga liv. Har liksom aldrig haft ett hälsosamt förhållande till mat, och jag har haft perioder då jag hetsätit flera dagar i rad under flera veckors tid, som oftast följs upp av några veckors extrem hälsosam diet med bra mat och regelbunden träning. Men stunden jag känner mig ens lite svag eller ledsen får jag den där känslan av att jag förtjänar litelite godis eftersom jag varit duktig med träningen. Men det där litelite har aldrig existerat hos mig, utan det betyder oftast flera chokladstänger, chipspåsar, bakelser, allt blandat om vartannat. Och den där hemska ångesten efteråt med magen som sprängs och hjärnan som bara snurrar efter allt socker, men jag vet att jag fortfarande kan slänga i mig andra sötsaker. Och jag vet att jag är fast i det där helvetessockerträsket.

Jag har flera gånger försökt hitta en diagnos, försökt sätta fingrarna i halsen för att spy upp allt, bara för att få diagnosen bulimi eller anorexi. Men aldrig vågat gå så långt. Jag har skämts så otroligt för att jag inte har någon limit och inte förstår mig på mig själv, trott att jag är en ensam galning.

Jag har t.o.m. börjat isolera mig från att äta bland folk. Står inte ut med kommentarer om mina matvanor, som oftast inte är elaka, men jag orkar inte höra om att det tydligen är fest idag eftersom jag tog en liten kakbit i jobbkafeterian. (Om de bara visste allt det jag slänger i mig när jag är ensam i kafferummet och inte har någon som ser hur många twixar jag köpt från godisautomaten...)

Nåja, jag ville inte skriva en lång roman, men ville bara säga TACK igen att du tog upp det här ämnet! Känns skönt att veta att man inte är den enda (trots att jag inte önskar någon att ha den här störningen!), och det ger mig hopp när jag hör om dig som varit frisk från det i många år redan.
Kram!
Matilda28.06.17 kl. 13:59
Voi fina du, du är allt annat än ensam. Jag undrar om jag kunde hjälpa dig på något sätt? Skulle gärna hjälpa.
29.06.17 13:55
Hej, ett litet tips: egenvårdsprogrammet "Bli fri från hetsätning" som innehåller information och övningar om bl.a. regelbundet och tillräckligt ätande, känsloätande, tankemönster, självkänsla etc. Kram! https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/itsehoito/irtiahminnasta/Pages/default.aspx
Monica28.06.17 kl. 18:10
Tack Monica!!!
29.06.17 13:52
Möjligen dagens dummaste, men so be it; är det inte det här "alla" som väger 100 kg lider av? Hetsätning. Följaktligen fetma. De som inte spyr eller svälter sig.

Anne29.06.17 kl. 18:01
Jag tror att många överviktiga lider av just detta, men inte riktigt alla. Finns säkert också människor som kan äta mycket stora mängder dagligen helt enkelt för att de älskar mat och en liten, liten del vars metabolism fungerar på märkliga sätt.
06.07.17 15:15