Resultatet

Publicerad 02.06.2017 kl. 09:17

Igår besökte jag ADHD-läkaren som tyckte att jag var ett solklart ADHD-fall. Jag blev överlycklig och nu känner jag mig lite stolt över allt jag ändå slutfört och åstadkommit i mitt liv. (Normalt är jag ju besviken på att jag inte doktorerat och skrivit femton romaner. )

Jag tror inte det finns någon som misstänkt att jag skulle lida av ADHD, förutom min mamma. Men det syns alltså inte utåt, det är bara väldigt mycket aktivitet i mitt huvud och väldigt mycket av allt detta positivt, men det som lockar mig nu är tanken på att kanske få hjälp med att få lite lugn och ro ens någon gång OCH, kanske, kanske till och med orka skriva lite längre texter. (Jag låtsas som att jag inte har höga ambitioner alls, men förstås är ambitionen att skriva så otroliga romaner att hela världen förändras och så blir jag dessutom remarkabelt nog samtidigt sjukligt rik och kan bygga härbärgen och det ena och det andra och sedan när man i framtiden slår upp moder Teresa så ser man en bild av modern Hietanen under hucklet istället.)

 

Så om jag vill kan jag nu gå en utredning som kostar ungefär 800 euro vilket är det samma som en riktigt snyggt köksbord eller en liten resa och kanske jag kan leva utan den lilla resan. Eller så ställer jag mig i en kö och väntar något år. Det sista alternativet känns inte alls illa eftersom det kanske till och med räckte med en doktor som tittade sympatiskt på mig och bekräftade mina funderingar. Jag vet att jag själv kan självmedicinera med idrott, meditationen och mindfulness. Observera att detta inte alls räcker för alla. Ett problem är en eventuell svårighet med frisättningen av dopamin i huvudet och jag vet inte hur mycket man egentligen kan påverka detta själv.

Ni som har erfarenheter av vuxen-ADHD hör gärna av er. I gårdagens Husis fanns annars en grej om det, men jag kände inte riktigt igen mig i exempelfallet så jag gissar att det kan ta sig i uttryck lite hur som helst. Och har ju ingen riktig diagnos heller. Jag förstår ju verkligen att ETT samtal inte räcker någon vart. Jag hade ju kunnat säga precis vad som helst.

 

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Läkarvetenskapen har långt att gå ännu. Tänk om man bara kunde gå genom nåt som typ en metalldetektor och få en lista på alla krämpor/sjukdomar man har. Eller ha en wc-stol som analyserar det man släpper ur sig och säker vad man borde äta/inte äta för att bli frisk.

Håller tummarna för att det snart skall bli en roman av dina novellutkast.
håkan02.06.17 kl. 09:51
:)
04.06.17 21:44
Intressant att följa med dina undersökningar! Jag har varit nyfiken på adhd för jag har vissa drag åt det hållet. Typ måste klottra i mitt häfte för att klara av att lyssna på möten. Inte så mycket att jag på riktigt skulle misstänka jag har har adhd men är intressant att läsa om ämnet ändå. Spännande att se vad du kommer fram till!
Fager Dam03.06.17 kl. 10:47
Jag fick idag höra att man i Frankrike inte alls har adhd, utan barnen är istället överbegåvade! Måste kolla upp det. Känns fint att vara överbegåvad! :)
04.06.17 21:44
Vad bra att du fått tala med en expert! Jag är själv från en familj med tre barn och mina bröder hade mycket mera "klassisk" ADHD dvs det var lätt att diagnosticera och hjälpa. Jag själv, som duktig flicka som alltid klarat sig bra i skolan, fick gå på test först i gymnasiet då jag krävde det själv. Ville själv förstå vad som händer i min hjärna. Detta är ju bara min personliga åsikt, men jag tror att vi har en alldeles för snäv bild av ADHD och liknande syndrom och liknande hjärnor som fungerar lite olika. Jag har själv lyckats ganska bra med att använda min ADHD som en styrka eftersom jag gör ungefär femtontusen saker samtidigt. I kombination med att vara en duktig presterande flicka så lyckades jag bränna ut mig otalt och gå in i väggen. Ändå är det som att ingen riktigt tror att jag kan ha adhd..jag har ju liksom lyckats bra ed många saker och tagit en examen. (här kan man lägga in en lite femisinstisk rant om att många diagnoser, inte bara adhd, utgår från det manliga könets symptom. Så är det med hjärt- & kärlsjukdomar och mycket annat, mannen i fokus. Då kan en liten pratsam flickas annorlunda symptom lätt tolkas som annat eller bara glömmas bort).

Så är ju diagnoser också egentligen ganska korkade! I stället borde vi ge utrymme för mera olika lärande. De flesta jag känner har drag av nåt..är det sen ADHD, OCD, aspbergers eller autism..det gör väl inget? Ger man lite mera plats åt att tänka och vara och vara olika så behöver vi inte vara så besatta med diagnoser. Visst, en diagnos kan hjälpa en att hitta rätt stöd, men kan också begränsa en massa och i värsta fall så börjar omvärlden bete sig olika. Jag har exempelvis aldrig vågat berätta på en enda arbetsplats att jag har föresten lindrig dyslexi och adhd..inte är det nån som märkt något men iblan så kunde det vara skönt att våga lätta på hjärtat och be om hjälp då hjärnan tiltar (jag har däremot smygdiagnostiserat alla andra..har i detta skede läst en hel del om både inlärningssvårigheter och psykologi för att förstå mig själv bättre och nu förstår jag andra ganska bra, känns det som)

Tror absolut inte att LCHF har nåt med ADHD att göra. Den som påstår sånt får nog komma med lite mera peer reviewed forskning för att jag ska tro på det. Visst, neurokemin påverkas säkert av vad vi äter, men nu kunde nog lchf-sekten ge sig! Att också säga att "ät rätt så blir ditt liv bra med en gång och dina tankar klara som vårbäckar" känns också dumt och förnedrande och simplifierande. Så som att jag kunde luta tala i munnen på folk och lugna ner mig bara jag åt LCHF. Kom igen! Min och andras hjärna fungerar olika och det är en bra sak!

Nu svamlade jag en hel del märker jag..saken är ändå den att det här är ett väldigt komplext
ämne som har både med psykologi och neurokemi att göra. Att undersöka saken är bra! Att sedan sätta folk i lådor med etikett på efteråt är dumt. Jag tycker absolut att du ska låta göra undersökningen så du kan få svar på dina frågor, låt dig bara aldrig begränsas av en bokstavskombination! :)
Vi har alla lite ADHD07.06.17 kl. 16:20
Tack för din fina långa kommentar! Nu just är jag annars ganska glad över att jag fick veta det här så sent. Jag tror att jag inte hade kämpat så mycket om jag hade en diagnos redan som liten. Fast iofs, då kanke jag fått hjälp och saker hade gått lättare. Ja, svårt att veta, men spännande är det.
08.06.17 16:05