Lola uppochned

24.01.2017 kl. 16:49

Igår flaxade jag runt glad över alla uppmärksamhet vår nya bokpodd fick. Ida och jag blev intervjuade här och det är en sådan lyx att ibland vara den som blir intervjuad istället för tvärtom. 

Men idag har jag feber och känner mig eländig. Tittar på Lola uppochned. Den är välgjord och vacker och man har skickligt fått med undertoner av äckel och ambivalens som hör till den fagerholmska världen. (Så som jag läser den, jag har inte läst något av henne på väldigt länge.) Har svårt med de stela replikerna som ibland skådespelas fram istället för att bara sägas och undrar varför den traditionen lever så starkt hos oss? Har ni kollat och vad tänker ni om detta i så fall?

 

 

 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Jag har själv kollat igenom lite Lola Uppochner och jag håller om just repliker som ibland "skådespelas fram istället för att bara sägas" som du uttrycker det.
Jag tror att de stela replikerna kommer från dåligt manusförfattande, kort och gott.
Då jag har sett en finlandssvensk teateruppsättning (inte nödvändigtvis bara finlandssvenska PJÄSER), så märker jag att skådespelarna ibland säger sina replikar för högtidligt, vilket slutar med att repliken blir stel och onaturlig.
När jag såg Ronja Rövardotter på Åbo Svenska för många år sen så märkte jag speciellt en scen... Det är när Ronja har rymt hemifrån för att leva med Birk i skogen. Och Mattis säger "Jag har inget barn... Jag har inget barn....! Jag har inget barn!"
Vi förstår att han ska föreställas vara förtvivlad vid det skedet, hans enda dotter är borta på grund av hans envishet.
I TV-serien så skriker han och gråter "JAG HAR INGET BARN!!!"
Och hur spelades den scenen upp på ÅST? Jo: Han säger nästan monotont.
"Jag har inget barn. Jag har inget barn. Jag har inget barn."
Problemet med framförandet var att han inte gick ner på marken och vaggade fram och tillbaka, eller sa det med sorg i rösten eller gjorde NÅGOT som skulle visa på att han är förkrossad. Även om tanken är att han ska vara i chock, så är jag säker på att reaktionen skulle ha varit annorlunda än att han säger torrt "Jag har inget barn." Just som att han försöker låta högtidlig på en tidpunkt då han inte skulle ha behövt låta så.
Lille John25.01.17 kl. 00:28
Just den där högtidligheten kan jag ha lite svår med. Har bestämt mig, när det gäller teater, att försöka strunta i det och ändå njuta av allt det som är bra med en pjäs. Men, herregud vad jag ändå njuter av teater som inte är överdrivet högtidlig!
25.01.17 12:57
Anne Hietanen