Bloggposter

Felet med instagram

Jag gillar instagram, men bara i små doser och äntligen kom jag på varför jag inte kan scrolla runt där helt okontrollerat.

Det är så här att jag egentligen inte är en girig person, jag tycker inte ens om att äga saker. Jag kan när som helst flytta vart som helst med två sopsäckar, mer än så äger jag inte, men när jag ser saker på instagram så tror min hjärna att jag också behöver/vill ha de där sakerna eller delta i händelserna/resorna jag ser. Och det stämmer inte ens, jag kan ligga fullständigt nöjd i min säng och plötsligt få för mig att jag borde vara på yogaläger på Bahamas, äta ostron och dricka champagne och doktorera samtidigt. Sanningen är den att skulle jag göra de sakerna istället för att ligga i min säng skulle jag antagligen längta till min säng.

Ser jag ett foto på en bulla så tror min hjärna att det är synd om mig om jag inte själv också äter en bulla. I sanningens namn ser bulla ofta bättre ut på bild än vad det smakar i verkligheten och swimmingpoolen ser alltid bätttre ut på bild än det känns att själv ligga i gammalt klor och frysa.

Så kära hjärna kom ihåg allt detta och låt mig igen ta ett hårdare tag i den utmärkta regeln att inte surfa runt under kvällarna, låt säga efter kl 19.

 

Här ser ni exempelvis en bild av en underbar strand, men här blev jag bränd av en äcklig manet och kommer att ha ett mycket stort ärr på armen resten av livet. 

 

Publicerad 26.09.2017 kl. 13:18

Oretuscherat

Märkte just att bilden här under är den oretuscherade versionen, men inte är det nu så stor skillnad,det är mest min rödflammiga hals som har jämnats ut lite.

Och på tal om det så tänker jag låta inkommande vecka vara helt oretuscherad.  Att något inte är perfekt betyder inte att det inte är bra. Saker och ting måste inte vara felfria, tvärtom, det är ju de så kallade felen som är intressanta.

När jag var liten samlade min pappa under en kort period på frimärken och jag minns att de allra dyraste märkena var de som hade något fel i sig, de kunde vara värda hur mycket som helst och alla filatelister letade efter de där märkliga små tryckfelen. Så hur bakvänt det än låter tänker jag testa på att  vara glad över felen istället för att förbanna dem.

Publicerad 24.09.2017 kl. 21:33

Poddkärlek

Bokpoddandet har kommit igång på allvar och det bästa jag vet är att bokpodda. Vi har aktiva och smarta lyssnare som feedbackar och deltar i samtalet, men vi har ganska få som lyssnar.

Jag vet att podcast-lyssnandet i Finland inte ännu kommit igång ordentligt, men det kan ju inte bara bero på det? Eller kan det? Ni får gärna komma med förbättringsförslag och så borde jag kanske också gå en liten marknadsföringskurs.

Vi finns på arenan, itunes, acast och soundcloud. Soundcloud verkar börja vara lite ute? Eller? Hur lyssnar ni helst på poddar?

 

Här hittar ni oss, klick!

Publicerad 21.09.2017 kl. 11:06

Livets små mirakel

Fick igår den här fina bilden från inspelningen av Vem, vad, när? Avsnittet jag deltar i visas nu på fredag på arenan och på söndag på Yle Fem. Blev så förvånad över hur söta vi alla ser ut, speciellt när det kommer till mig själv faktiskt. Nu är det ju ett mirakel att människan som ligger mentalt och fysiskt i fosterställning och väntar på döden, döden ändå orkar tvätta håret, lägga på läppstiftet och delta i random frågesporter. Möjligvis är det sundare att bara ligga i ett mörkt rum och vänta på bättre tider, men är ändå imponerad av hur mycket styrka människan besitter.

 

Foto: Parad Media/Dan Gustafsson

Inspelningen var för fem, sex veckor sedan och jag tycker att dystern kankse lättat liiite på sistone. På bilden från vänster Pekka Strang, Stan Saanila, Sonja Kailassaari, jag och Janne Grönroos.

Publicerad 19.09.2017 kl. 14:23

Att vänta

Att gå runt och vänta är ju förfärligt, allt skall ske genast och helst igår. Det värsta en modern människa kan råka ut för att vänta på hemleveranser av onödiga prylar hen beställt hem under något obevakat ögonblick. 

Man kan ju inbilla sig att det är helt trevligt, jag menar man skulle antagligen ha varit hemma ändå. Man kan gå runt och chilla och till och med låtsas att man är en underbar person som folk budar hem presenter till i tid och otid. Någon designer har igen skymtat ens härliga lekamen och hen kan bara inte hejda sig utan budar hem till en massor med olika diamantbeströdda juvelkläder. 

Eller ja, man kanske är så rik att man bara går hemma hela tiden och tar emot paket, i synnerhet då alla ens assistenter är ute med ens hundar så att man faktiskt ibland måste ta emot alla paket själv. Man kanske öppnar en champagneflaska eller två för att klara av stressen av att ta hand om alla sina assistenter, lokalvårdare och gårdskarlar och nu också postleveranser! Ja, man kanske ringer till tidningarna och beklagar sig! Man kanske skriver en aggressiv låt om sin situation, eller en roman! Ja, ja, och vad mera?

Eller man kanske istället stressar hem från jobbet, med ångest för att man for tidigt, men ändå kommer hem för sent och tänk om dom redan varit och vad skall man göra då? Och så kan man ju vara hemma helt som vanligt, bara att man ändå inte kan det för dom kan ju plinga på när som helst och åtminstone kan man inte duscha för tänk om dom kommer just då? Man känner plötsligt att man inget hellre vill än att duscha, plötsligt upptäcker man att årtionden av lort har tagit sig upp till huden och måste sköljas av, men duscha kan man inte just nu när man väntar.

Sedan måste man, trots att det är fånigt, vädra och ha det fräscht hemma för alla vet ju hur äckligt det är att stiga in i för varma och unkna lägenheter. Ja, men man bryr ju sig inte för man är ju vuxen så man ligger bara helt vanligt på soffan som en person som är van med att det ringer på dörren på grund av än den ena än den andra orsaken. Ja. 

Sedan när man åbäkat sig hela dagen noterar man att det var först imorgon leveransen skulle komma.

Publicerad 13.09.2017 kl. 19:29
Anne Hietanen