Bloggposter

Ulla Donner for president!

Igår sändes vår tre timmar långa litteraturfest. Stundvis lite för mycket sorl i bakgrunden men annars blev det ganska fint tycker jag. Min personliga favorit är Ulla Donner som gav ut Spleenish tidigare i år. Titta här!

Voi öde vilken fin typ den där Donner. Programmet i sin helhet finns här. Tre timmar är ganska mycket, det medges, men varför inte? Värre saker kan en människa sätta sin tid på.

 

 

 

18.12.2017 kl. 13:03

Hur mycket?

Hörni, hur mycket kan man marknadsföra sitt stuff på social media utan att det blir för mycket? Antagligen är det smaksak, men jag är nu verkligen intresserad av er smak i den här frågan.

Vi kan ta som exempel bokpodden Hietanen & Henrikson som kommer ut med ett avsnitt per vecka, jag skulle gärna göra reklam för podden varje vecka åtminstone i bloggen, på twitter och fb, men det känns som om folk redan är mätta. Tidigare gjorde jag också mera reklam för artiklar jag skrivit osv, men på sistone har jag haft mindre lust att göra det, tänker att jag sällan ändå producerar material som är helt livsviktigt och att folk hittar sakerna om dom nu hittar dom. 

Känner mig lite kluven just nu för samtidigt är ju drömmen att nå ut till människor och sprida lite kärlek.Vad har ni för strategi och vad tycker om andra, kanske motsatta metoder? Jag blir inte sårad om ni tycker att jag är från 1800-talet i denna fråga.

 

 

14.12.2017 kl. 16:46

Söndagens bästa test

Jag gjorde ett litet test som jag är mycket stolt över. Fråga nummer nio är min favorit.

In och kolla genast.

 

 

En liten fiilisbild från Svenska Yles litteraturfest som sänds om en vecka 17.12 mellan 21-24. Kia Svaetichin, alltså min bästa gymkompis, till höger.

10.12.2017 kl. 15:38

Swing Time

Zadie Smith är här igen! Nice oder bajs? Hietanen & Henrikson har läst.

 

01.12.2017 kl. 15:49

Hälsningar från Sverige

Nå nu skall jag berätta vad jag håller på med, förlåt att jag var så märkvärdig i senaste inlägget, men jag ville för en gångs skull helt enkelt vara lite extra märkvärdig. 

Det jag gör just nu är att att jag besöker behandlingshemmet i Sverige där jag tillbringade åtta veckor under hösten -94. Jag blev frisk från mina ätstörningar då och i ungefär tio år har jag nu velat komma tillbaka och kolla upp hur det gått för de som var med mig på behandlingen. En har jag hittat och hon är också frisk nu, men tre är ännu spårlöst försvunna. Gjorde idag en intervju med lokaltidningen och kanske det kan hjälpa mig i sökandet. Det är mycket känslosamt att vara här igen. Stället är vansinnigt vackert, men gick nog igenom ganska svåra stunder här. 

 

 

Det här var igår när jag såg stället som heter Mösseberg igen, först fick återseendet av byggnaden mig bara att må illa, men det försvann ganska snabbt. Nu just känns det fint att vara här och jag översköljs av tacksamhet över vad som hände på det här stället. Tänk att jag fick en ny chans och fick leva ett helt friskt liv efteråt!

 

 

28.11.2017 kl. 18:10
Anne Hietanen