Bloggposter

Spekulationer

Nu har jag googlat runt lite och det verkar som om jag kanske har ADD istället för ADHD. Nåjo, här några av mina egna funderingar på varför jag tror att jag har någondera.

- På jobbet måste jag stiga upp ur min stol kanske var femte minut. Går ett varv hit eller dit, kokar kaffe eller betalar en räkning. Måste alltså göra något som avbryter det jag sysslar med. Ofta gör jag det medvetet, men ännu oftare har jag bara fått ett infall och står plötsligt vid kopieringsmaskinen och tjattrar. Är väldigt effektiv medan jag jobbar, men har långa och många pauser mellan aktiv speltid.

- Vet var alla mina saker finns, exakt i vilken låda och  under vilket pappar. Har svårt att acceptera ett liv med sockor som är opar, är "orolig" ända tills jag hittar det rätta paret, eller fattat ett beslut om att kasta bort sockan utan kompis.

- Har extremt svårt att avsluta saker, gör det nog eftersom jag är en mästare på att piska mig själv, men exempelvis så är alltid de sista hundra metrarna på en joggintur hemska, korrekturläsning av text är förfärlig, ja nästan omöjligt att klara av. (Det vet alla ni som läser den här bloggen.) 

- Klarar ej av recept eller instruktionsanvisningar. Orkar ej läsa igenom dem eftersom det känns själadödande tråkigt och omöjligt. Börjar läsa lite, men det fortsätter alltid med att jag imporviserar.

- Alla kläder skaver, köper oftast helt för stora kläder för att de inte skall skava, men så fort jag kommer hem måste jag klä av alla kläder.

- Att sitta vid ett matbord och äta känns ofta plågsamt, behöver läsa eller titta på något samtidigt. (Som en 2-åring.)

- Olika ljud stör mig extremt, har lite svårt att leva i ett hushåll med andra människor eftersom deras ljud stör mig. (Det här är ju helt förfärligt, men till all tur har vi så mycket utrymme hemma att jag kan dra mig tillbaka innan jag får hepuli. Försöker göra allt jag kan för att inte visa missnöje över detta eftersom jag inser att jag är extremt känslig.)

- Nästan alla diskussioner är helt för långsamma för min smak. Det kliar i hela kroppen när det tar lång tid för människor att komma fram med sina utsagor. När någon letar ord, eller ovidkommande årtal skulle jag vilja flyga ut ur min kropp. Jag önskar folk kunde säga sin sak i några korta meningar och gärna avsuta med en glad vits. Att jobba med live-radio har därför fungerat bra för mig.

- Jag kan aldrig planera vad jag skall säga, min mun har ett helt eget liv och hittar på saker helt frikopplat från hjärnan. Till all tur är min mun enligt mig själv ändå ganska rolig och förvånar mig med det ena och det andra. Bäst av allt är att den inte är rasistisk eller elak utan ändå kopplad till något gott. Jag är alldrig på riktigt rädd för att jag skall säga något HELT för sjukligt.

Så fördelen är att huvudet är snabbt och tanken flyger lätt både hit och dit. Jag förstår saker väldigt snabbt och är lite rolig ibland. Nackdelen är brist på uthållighet. Men, bristen på uthållighet kompenseras med självdisciplin. Nå nu när jag skriver det här så förstår jag ju att detta gäller alla. Alla som vill åstadkomma något måste piska sig som fasen. Men visst är det lockande för mig att ha något att skylla på när lättjan lockar.

Ajo, ännu en sak. Jag vet aldrig vad jag skall skriva om innan jag öppnar min blogg. Skriver en mening och sedan kommer det någon annan mening efter det. Det här inlägget hade lika väl kunnat handla om blommor eller böcker eller tja vad som helst. Ifall jag innan hade vetat vad jag skulle skriva om skulle jag inte orkar skriva det eftersom det skulle kännas som ett väldigt tråkigt jobb.

 

Nåjo, säg hep den som känner igen sig i något. Misstänker annars att den där grejen med sockorna nog är någon annan störning än just ADHD. Och den stör mig egentligen inte alls, det är bara lite märkligt.

Publicerad 30.05.2017 kl. 19:32

Kvinnors ADHD

Jag har ganska länge misstänkt att jag har ADHD och Kakan Hermanssons bok Hela Kakan fick mig att inse att jag antagligen verkligen har det. Jag hade inte tidigare förstått att ADHD hos kvinnor ser annorlunda ut än hos män. På torsdag skall jag gå till en läkare och sedan börjar vi reda ut grejen.Jajg fantiserar om att det framgår att jag har tusenprocentig ADHD och att jag sedan får magisk hjälp (helst bara ett litet piller) och efter det orkar jag sedam sitta stilla längre och vet ni då börjar jag producera både det ena och det andra.

Det där men en snabb lösning har förrästen aldrig funkat för mig, ändå går jag lätt i alla fällor. Jag kan läsa en betald annons i vilken snusktidning som helst och sedan tror jag på fullt allvar att bara jag börjar äta potatispiller eller vad det nu är så blir mitt liv toppen.

Jag är förberedd på att bli besviken, men redan att inse att jag faktiskt har adhd (vet ej i hurdan grad förstås) har gjort att livet känns lite lättre och jag förstår varför vissa saker varit svåra för mig trots att jag inte dum. I skolan brukade jag få bra vitsord utan den minsta ansträgning alls. (T ex 4 L i studentskrivningen trots att jag inte orkade koncentrera mig ens mera än kanske en timme sammanlagt på att läsa inför skrivningarna.) 

Och nu förstår jag varför jag alltid "bara" orkar skriva det första utkastet till mina "romaner" och varför jag aldrig känner ro i kroppen. Jag minns att jag en gång för sex åt sedan kände ro i kanske 5 minuter.  (Det var en helt vanlig morgon och jag hade just lackat naglarna.) Jag förstår att det här låter lite tragiskt och nog är det ju också det, men till allt TUR trivs jag väldigt bra med mig själv när jag läser. Det verkar som om hjärnan då har just passligt att hålla på med så att jag nästan kan koppla av ordentligt. 

Vad tänker ni? Jag vet att ADHD diagnostiseras väldigt mycket nu och det är ju möjligt att jag bara lider av rastlöshet som ändå är en del av livet. Men få nu se.

 

Här en bild som visar att jag ändå är glad ibland. Den här bilden visar dessutom helt äkta glädje, kan se ungefär lika glad ut trots att fiilisen är det helt motsatta. Inget att sträva efter, men behövs i jobbsammanhang ibland.

 

Publicerad 29.05.2017 kl. 13:32

Det blir bättre

Jag satte upp en liten text på fb och det ledde till att mitt huvud just nu är ganska långt bak i tiden.

 

 

Jag började idag läsa anteckningar från tiden jag bodde på hemmet och tiden just efteråt. Jag kan inte begripa hur jag kunde vara en sådan fighter då. Visst var det en sjukdom i huvudet (och kroppen) och som man kan hjärntvätta sig bort ifrån (med hjälp) men mitt liv hade hunnit bli så eländigt att det exempelvis krävdes stort mod bara att visa sig på uni igen. På ett-två år hade jag gått från att glatt cykla runt Borgåtorg för att visa upp mig till att fördubbla min vikt, ja nästan tredubbla den och från att från första terminen få 40 studieveckor till att sedan nästa få närmare 0.

Jag hade trott att jag var universums gåva till världen så snygg och smart som jag var och ett år senare var jag en olycklig, beroende formlös hög. För en vuxen kanske det inte låter så dramatiskt men med en ung människans tidsuppfattning var det förfärligt. Ofta tänker jag att allt som kom efteråt är bonus, också dom hemska sakerna. Dom hemska sakerna har dessutoma aldrig varit ens i närheten av det jag upplevde som ung. Det har gett mig ett visst lugn och en trygghet i att veta att jag klarar ganska mycket.

 

 

 

 

 

Publicerad 28.05.2017 kl. 19:19

Jobb och fest

Jag kommer att få fortsätta ungefär på samma sätt på jobbet, med podden och annat kulturrelaterat. Är väldigt tacksam.

 

 

Gillar den här bilden eftersom jag ser mera vältränad ut än jag egentligen är. Bilden är tagen just innan Maxills födisfest. På bilden min sambo plus ett av barnen. I familjen finns det faktiskt också ett barnbarn vilket betyder att jag egentligen är någon form av farmor.

Publicerad 27.05.2017 kl. 11:50

Jobbet

Imorgon klarnar det antagligen vad jag kommer att jobba med i framtiden på Yle. Om det blir i cafét har jag redan lovat rabatt till alla mina vänner, men hoppas ändå inte det blir caféjobb.

Jobbade en gång på café men var så dålig at jag måste sluta och jobba på tidning i stället. Hade svårt med att sälja tårtor jag visste var gamla och stod inte ut med att vissa saker var så dyra. Varnade folkt alltid att nej, nej ta inte den där, den är torr osv. Det var ju inte snällt mot ägaren, men ägaren var inte fattig och jag tänkte att många människor sällan har råd att gå på café och när dom går skall det inte vara torrt skräp dom får.

Och på tal om ingenting, lyssna gärna på vår bokpodd också, det senaste avsnittet blev mycket bra tycker jag. Hoppas vi får fortsätta med podden på hösten, men i så fall måste vi få lyssnarsiffrorna att stiga, vet inte hur. Ifall ni tipsar om den gör ni mig så jäkla glad, men jag kan ju inte tvinga er att tispa, i synnerhet inte om ni hatar den. Och på tal om att hata och älska och annat, vad säger ni om den nya Twin Peaks? Jag är fascinerad, men känner mig lite lurad. Det är som om någon helt enkelt skämtar lite väl mycket på tittarnas bekostnad, att hur mycket mänttigheter kan vi trycka ut utan att någon klagar. (Mänttigheter, slang från 80-talet och betyder tassigheter.)

 

 

Publicerad 23.05.2017 kl. 22:10