Just innan mitt yogapass skulle börja igår bestämde jag mig för att det skulle vara mitt sista pass, åtminstone på flera år. Jag kom fram till att jag måste sluta ljuga för mig själv och erkänna att jag hatar yoga på alla sätt man kan hata något. (Att hata är i sammanhanget kanske ett för svagt ord.)
Jag lurades att tro att jag gillade yoga någon gång i tiderna endast på grund av att jag råkar vara vig och har korta ben och därför fick känna mig duktig under varje pass.
Jag har alltid älskat att känna mig duktigt och helst vara en av dem som kan mest och bäst.
Men tänkt om jag nu skulle kunna frigöra mig också från den bördan, kanske börja göra vad jag vill och inte vad jag tror att jag vill för att jag tror att jag är bra på det. Kanske helt frigöra mig från behovet av beröm.
Där låg jag på min matta och kände mig nöjd över att ha gjort upp med några livslögner, timmen skulle snart börja, kanske jag för första gången i mitt liv bara skulle smita ut och ge upp. Så befriande.
Måste bara fundera på vad jag skall göra istället för mina årliga, eller nästan årliga, yogaresor. Vad vill jag ha? Jag vill nog ha action, inte mördande tråkig yoga, jag måste åka iväg på lianklättrings/karate/mord läger. Ja, ja jag hittar väl på något annat, tänkte jag medan timmen hinner börja och jag tänker att jag får väl mangla mig igenom skiten en sista gång, som ett farväl.
Men nu var det som fan, läraren är fantastiskt, kroppen är starkt och jag älskar timmen.
Tur att jag inte hann sprätta upp alla mina yogabyxor i min iver över att sluta. Svårt att veta när man skall ge upp och när man absolut inte skall göra det.
