Bloggposter |
Nu är det bara tolv arbetsmorgnar kvar för mig och sen börjar min semester. Är överlycklig över att jag tagit marsmånad ledig, men är helt förskräckt när jag tänker på allt jag skall hinna göra innan semestern kan börja.
Och samtidigt så arrogrant av mig att sitta här och anta att livet skall rulla på utan problem, det kan ju lika väl hända att alla blir sjuka och dör redan nästa vecka och då är mitt oroande nu helt onödigt. Bäst att ta en kaffe och en bulla nu.
Måste meddela att vinterns abnorma trötthet nu försvunnit. Det som hjälpte var extra järn, extra B och lite D och olika omegor. Plus att ljuset nu återvänder.
Däremot har jag kanske aldrig sett så sliten ut som just nu. Huden är kanske värst! Känner mig nästan frestad att ta en tur till solariet eftersom det skulle hjälpa mot både utslag och shaskigt utseende, men jag kommer att vänta ut det här. Jag tänker förneka och förtränga detta tills solen kommer, ja, jag tänker bära huvudet högt och låtsas att jag är både stolt och glad. Hurra!
Voi bluaah vad jag har angst om morgnarna nuförtiden! Jobbar för mig själv med ett eget projekt och känner mig osäker på om det blir brinnande skit eller kanske rinnande guld. Har alltid haft lite svårt att förutspå mottagandet av mina alster. (I skolan trodde jag oftast att jag skulle få fyra, men så fick jag ändå oftast tio. Låter skrytsamt, men har förstått att det är en helt vanligt åkomma, någon som känner igen sig?)
Är oftast väldigt peppande när det kommer till andra människors planer och produkter, (tycker jag själv, men vem vet hur det är på riktigt), och skulle behöva få det tillbaka också. Och kanske jag får det, men har blivit bortskämd och vill ha mera och mera. Måste hur som helst säga att jag just nu saknar att jobba i team med Hannah som i ärlighetens namn stöttat och peppat mig så otroligt mycket. Svårt ibland att vara sin egen peppmaster, men det är ju det man måste vara!
När det kommer till underhållning är mitt mantra alltid att ljuga och överdriva. I det riktiga livet ljuger jag helst inte, men överdriver alltid. Jag kan knappt säga en mening utan att den innehåller antingen en otrolig över- eller underdrift.
Ett exempel är att min sambo ända tills igår hade gått runt och trott att jag har herpes. Jag vet att nästan alla har herpes, men jag råkar vara en som inte har det. Min sambo trodde alltså att jag hade det och jag frågade varför. Jo med nu säger ju alltid att du har brinnande herpes/svamp/akne i ansiktet och att hela huvudet håller på att lossa. Och det är sant, så kan jag säga om jag har ett litet utslag någonstans helt enkel för att det känns lite tråkigt att bara säga att jag har ett litet utslag någonstans. Då kan man ju undra att varför alls säga något då, men det undrar jag egentligen inte alls. Munnen finns ju där för att göra olika ljud, annars äter den bara.
Vid något skede försökte jag lyssna på Skäringer och Mannheimer, men kom inte in i gänget alls. Gjorde ett nytt försök för någon vecka sedan och nu är jag helt fast. Jag älskar när folk kan sätta ord på sådant jag inte visste att man ens kunde tala om, inte kanske för att det är skamligt, men kanske för att det bara är något subtilt som fladdrar förbi i ögonvråna, man trodde kanske att man var den enda som förnimmat det där fladdrandet, att det egentligen bara var inbillning, men så kommer Skäringer och Mannheimer och säger att dom också sett det. Och bäst av allt - när det är riktigt mörkt bakom gardinerna måste man få skratta också. Så man skrattar åt fladdret, gammelgäddan och nyfikenheten.*
Är ni med eller emot?
*Nyfikenheten på människor. (Avsnitt 8.)
