Bloggposter

In i mörkret på JCPenney

Nu just är det helt asigt här, skulle mycket hellre ligga i badkaret på Skatudden än sitta på, nå, jag täcks inte ens säga var jag sitter för jag hade lovat mig själv att åtminstone inte gå hit.

Allting började med att jag gick in på JCPenney för att utforska vad det var. Vet ni vad det var? Jo, det var ett ställe där man sålde alla överlopps kläder från Anttila, Seppälä och kanske Ellos 80-tals utbud.

Av någon outgrundlig anledning kändes det om om min själ snabbt skrumpnade ihop där inne. Det kändes som om jag tagit hissen ner till en plats full av sorg och förlust. Underligt att jag är så hudlös att några fula klädesplagg kan göra mig så där oproportionerligt ledsen.

Ifall jag efter mitt en-minuter långa besök genast efteråt hade fått syn på en sprallig ekorre med lustig min eller bara en vanlig hund med en färgglad hatt/huckle hade jag kanske kommit upp med hissen snabbare än jag for ner, men nej, det hände inte. Istället såg jag ett gammalt par på gatan som kramade varande och grät gränslöst. Smart som jag är förstod jag att de också hade besökt JCPenney. (Nej, skämtade bara, tänker att de just fått höra att någon dött eller liknande.)

Nå, nu har jag redan tagit er in i mörkret, to the heart of darkness som vi brukar säga härborta, och då kan jag kanske berätta att jag är på Starbucks, fastän jag lovat mig själv att a) undvika stora kedjor b) undvika allt som också finns i Helsingfors.

Nå, allt är inte fruktansvärt, var till frissan här idag och fick olika behandlingar (botox för håret fastän jag inte ens visste att det hade rynkor), sedan klipp och blow-out. Den där blow-outen var fabulös och halva Manhattan trängdes kring mitt hår och skrek att det var så tjockt, så tjockt. Jag, antar nu att det var håret de menade och blev väldigt glad. I Finland är det inte många som säger att jag har tjockt hår, men annat är det här. Jag gissar att folk av naturen vanligtvis har Homer Simpson-frisyrer här, för övrigt en stil jag kan beundra på många sätt. Och medan nu Homer Simpson nämns kan jag berätta att jag varje dag äter åtminstone en eller två donitsar och leker att jag antingen är polis eller just Homer på väg till kärnkraftverket.

 

14.03.2018 kl. 00:21

Big Gay Ice Cream

Nu kommer det äntligen ett tips som är så bra att det lönar sig att åka till NYC bara för den saken, nämligen Big Gay Ice Cream.

Min vän S. släpade runt på mig igår till alla sina favoritställen, först Smalls och sedan glass, jazz och glass som det heter. Bägge upplevelserna var fantastiska och ni bör komma ihåg nu att jag för det mesta tycker att allt är ganska dåligt.

På jazzstället glömde jag bort att tänka under många minuter i taget och det är ovanligt att det för en gångs skull är lite lugnt inne i huvudet. Det var som att vara inne i en lucka i tiden och jag var inte den enda, alla ansikten runt omkring mig var inåtvända, ingen hade på sig miner för omvärlden, alla var inne i sig själva och lät musiken kyssa själen.

Ja, det blev nog två tips, jag blev ju till och med poet på köpet.

 

 

 

 

 

12.03.2018 kl. 21:58

Bleecker Street

Igår träffade jag några vänner från Finland och tillsammans åt vi shoestring fries på The Spotted Pig. Jag beställde en anka som var otroligt rå, det var som att gnafsa direkt på en fågel i en ankdamm, bara fjädrarna fattades.

Efter det råkade jag se att Magnolia bakery var öppet till halv tolv på natten och att det var  helt tomt på folk, vilket jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det brukar alltid vara kö ut på gatan så ett tips är att gå dit på någon udda tid för att slippa flera timmar av köande. 

Klockan är nu snart halv tolv på förmiddagen och jag skall börja fladdra runt i stan, har träff med en annan vän och vi skall  äta allt vi ser och sedan avsluta kvällen på Smalls.

För övrigt består mitt liv av att undvik att stå barfota på heltäckningsmattan i mitt rum. Den mattan är så förfärlig att man får sjukdomar bara av att titta på den.  Eftersom jag inte har några tofflor står jag ändå hela tiden på mattan medan jag inom mig, och ibland också utom mig, ropar ujujujuj.

11.03.2018 kl. 17:09

West Village

Alla säger att det är så lätt att hitta på Manhattan och det är i princip sant, det finns ett litet rutsystem och varje ruta är ungefär hundra meter och så finns det siffror som är helt logiska och inga egentliga lurendrejerier.

Men  i mitt huvud fattas den del som borde aktiveras när man orienterar och jag blir mycket trött i huvudet när en del som inte finns skall sättas igång.

Ikväll skall jag äta På The Spotted Pig i West Village, om jag får bord vill säga. Vad tror ni, blir det bord eller ej? Måste säga att det antagligen blir bord eftersom jag när jag rest bort från Finland plötsligt kan börja ljuga oproportionerligt mycket. Det är som om jag inte alltid orkar med sanningen som ju är urtråkig och varför skall jag inte istället berätta något roligt för att åtminstone underhålla mig själv. Plötsligt kan jag höra mig själv berätta att jag är president Tarja Halonen eller att jag är den person som har störst huvud av alla i hela Europa. Sedan njuter jag omåttligt mycket av all uppmärksamhet, men måste ju sedan alltid avböja all form av ytterligare kontakt eftersom jag skulle göra folk besvikna ifall jag röjde min identitet.

 

Är detta moraliskt korrekt? Ja, utan vidare! Nej, det är det ju inte, men nog är det i min mening ändå fem gånger värre att tråka ut folk med eländigt tjat om ingenting. Jag kräver underhållning! Underhållning gott folk!

 

10.03.2018 kl. 20:34

Central Park

Idag har jag överraskat mig själv med att springa i Central Park. Helt obegripligt att jag klämde in mig i jogginskorna klockan tio på morgonen. Först tog det en halv timme att springa ungefär tjugofem kvarter till parken, sedan hetsade jag runt i parken en halvtimme och sedan hem. Nästa gång tänker jag ta metron till norra delen av parken och springa hem därifrån för att undvika att fastna i rödljus i vartannat kvarter.

Det som slog mig idag var att Manhattan känns så litet, städat och tryggt, kanske det beror på att jag har vistats en del i olika indiska storstäder och skall vi kanske också nämna Shanghai, och numera har annat att jämföra med. Jag minns att man i Shanghai varannan gång blev överkörd fem gånger när man ville gå över en liten gata helt försiktigt. Här kör alla i snigeltakt och låter vänligt äldre damer masa sig över gata som gata.

 

 

10.03.2018 kl. 02:21
Anne Hietanen