Årets argaste dag

Idag vaknade  jag och var så arg att jag höll på att tappa greppet. Fick slingor igår som jag önskade skulle vara gråa och tunna men istället blev breda och gula. Nå det är inte så farligt, jag kan åtgärda det själv. Men sedan blev det också helt för kort, det kommer att ta ett år tills det växt ut igen eftersom mitt hår växer så väldigt långsamt. Kommer med bildbevis snart.

En annan sak som gör mig sur är att jag nu läst en miljon rapporter om att LCHF-diet hjälper vid ADHD. Varför skall LCHF vara lösningen på allt? Varför kan inte kanelsnurror vara svaret på allt? Jag ogillar att monitorera vad jag äter. Jag ogillar det så mycket att det inte kan vara sant. Till allt tur hjälper ju motion också och det är inget problem för mig. Jag kan idrotta så mycket som behövs utan problem, men att kolla maten känns sugigt som bara den.  

Aj vad jag är arg idag.

Publicerad 06.06.2017 kl. 10:33

Nytt avsnitt

Bra boktips och samtal om libido, hör livslust ihop med sexlust?

 

 

Publicerad 05.06.2017 kl. 09:34

Handmaids Tale

Voi nej, först tittade jag på serien och nu läser jag boken och båda är väldigt, väldigt bra. I vanlig ordning är det ändå boken som får mitt hjärta att bulta, vissa rader är fantastisk poesi, andra är bara så vädligt exakta. Atwood kan beskriva sådant som jag trodde var omöjligt att skriva om. Det är frågan om känslor och känsloförskjutningar som är så fint skildrade att jag insert att jag aldrig mera behöver skriva något eftersom det redan finns sådana som klarar av det så bra. Det känns egentligen väldigt skönt. 

 

 

Har ni redan sett serien? Jag är halvvägs och tycker den är mycket skickligt gjord. Först trodde jag att jag inte alls skulle klara av den på grund av ångestaktigheten - men det går bra!

Publicerad 04.06.2017 kl. 21:24

Resultatet

Igår besökte jag ADHD-läkaren som tyckte att jag var ett solklart ADHD-fall. Jag blev överlycklig och nu känner jag mig lite stolt över allt jag ändå slutfört och åstadkommit i mitt liv. (Normalt är jag ju besviken på att jag inte doktorerat och skrivit femton romaner. )

Jag tror inte det finns någon som misstänkt att jag skulle lida av ADHD, förutom min mamma. Men det syns alltså inte utåt, det är bara väldigt mycket aktivitet i mitt huvud och väldigt mycket av allt detta positivt, men det som lockar mig nu är tanken på att kanske få hjälp med att få lite lugn och ro ens någon gång OCH, kanske, kanske till och med orka skriva lite längre texter. (Jag låtsas som att jag inte har höga ambitioner alls, men förstås är ambitionen att skriva så otroliga romaner att hela världen förändras och så blir jag dessutom remarkabelt nog samtidigt sjukligt rik och kan bygga härbärgen och det ena och det andra och sedan när man i framtiden slår upp moder Teresa så ser man en bild av modern Hietanen under hucklet istället.)

 

Så om jag vill kan jag nu gå en utredning som kostar ungefär 800 euro vilket är det samma som en riktigt snyggt köksbord eller en liten resa och kanske jag kan leva utan den lilla resan. Eller så ställer jag mig i en kö och väntar något år. Det sista alternativet känns inte alls illa eftersom det kanske till och med räckte med en doktor som tittade sympatiskt på mig och bekräftade mina funderingar. Jag vet att jag själv kan självmedicinera med idrott, meditationen och mindfulness. Observera att detta inte alls räcker för alla. Ett problem är en eventuell svårighet med frisättningen av dopamin i huvudet och jag vet inte hur mycket man egentligen kan påverka detta själv.

Ni som har erfarenheter av vuxen-ADHD hör gärna av er. I gårdagens Husis fanns annars en grej om det, men jag kände inte riktigt igen mig i exempelfallet så jag gissar att det kan ta sig i uttryck lite hur som helst. Och har ju ingen riktig diagnos heller. Jag förstår ju verkligen att ETT samtal inte räcker någon vart. Jag hade ju kunnat säga precis vad som helst.

 

Publicerad 02.06.2017 kl. 09:17

En varning och några tips

Senaste avsnittet av Hietanen & Kela blev riktigt intressant, det handlar om Åsne Seierstads senaste bok Två systrar, men min personliga favorit är nog avsnittet innan Viva Italia! Är mycket glad över att Hanna nämner det i sitt senaste inlägg.

 

Idag skall vi spela in två avsnitt av bokpodden och jag har läst hela natten, både böcker men också historia och aktuella nyheter. Är just nu mycket fascinerad av mordet på Kim Jong-Nam. Agenterna som mördade honom kör med ett försvar som går ut på att de trodde att de var med i ett tv-program med dolda kameror! Vilket fantastiskt försvar. I all sin faslighet så är just denna detalj ändå lite kittlande.

 

 

En serie som är kittlande på ett motbjudande sätt enligt mig är The Keepers på Netflix. Genren är true crime och det ända fräscha är att huvudstjärnorna är två äldre damer som leker detektiver.

Fallet handlar om en nunna som blev mördad år -69 i Baltimore. De mest osannolika personer har grävts upp ur sina skrymslen och spelar sedan sommarteater framför kamerorna. (Vissa med nästan lite för stor iver, fast det är också charmigt på något sätt.)  På flera sätt än ett är man i den här genren duktig på att exploatera personliga tragedier. Det verkar också som om förvirrade personer i stort behov av pengar är de som ställer upp i de här serierna och jag tror att det är just det som får det att krypa i skinnet.

 

 

Fast hittils har jag enbart stött på positiva recensioner av serien så det kan ju hända att jag är lite väl sträng.

 

Publicerad 31.05.2017 kl. 11:38

Spekulationer

Nu har jag googlat runt lite och det verkar som om jag kanske har ADD istället för ADHD. Nåjo, här några av mina egna funderingar på varför jag tror att jag har någondera.

- På jobbet måste jag stiga upp ur min stol kanske var femte minut. Går ett varv hit eller dit, kokar kaffe eller betalar en räkning. Måste alltså göra något som avbryter det jag sysslar med. Ofta gör jag det medvetet, men ännu oftare har jag bara fått ett infall och står plötsligt vid kopieringsmaskinen och tjattrar. Är väldigt effektiv medan jag jobbar, men har långa och många pauser mellan aktiv speltid.

- Vet var alla mina saker finns, exakt i vilken låda och  under vilket pappar. Har svårt att acceptera ett liv med sockor som är opar, är "orolig" ända tills jag hittar det rätta paret, eller fattat ett beslut om att kasta bort sockan utan kompis.

- Har extremt svårt att avsluta saker, gör det nog eftersom jag är en mästare på att piska mig själv, men exempelvis så är alltid de sista hundra metrarna på en joggintur hemska, korrekturläsning av text är förfärlig, ja nästan omöjligt att klara av. (Det vet alla ni som läser den här bloggen.) 

- Klarar ej av recept eller instruktionsanvisningar. Orkar ej läsa igenom dem eftersom det känns själadödande tråkigt och omöjligt. Börjar läsa lite, men det fortsätter alltid med att jag imporviserar.

- Alla kläder skaver, köper oftast helt för stora kläder för att de inte skall skava, men så fort jag kommer hem måste jag klä av alla kläder.

- Att sitta vid ett matbord och äta känns ofta plågsamt, behöver läsa eller titta på något samtidigt. (Som en 2-åring.)

- Olika ljud stör mig extremt, har lite svårt att leva i ett hushåll med andra människor eftersom deras ljud stör mig. (Det här är ju helt förfärligt, men till all tur har vi så mycket utrymme hemma att jag kan dra mig tillbaka innan jag får hepuli. Försöker göra allt jag kan för att inte visa missnöje över detta eftersom jag inser att jag är extremt känslig.)

- Nästan alla diskussioner är helt för långsamma för min smak. Det kliar i hela kroppen när det tar lång tid för människor att komma fram med sina utsagor. När någon letar ord, eller ovidkommande årtal skulle jag vilja flyga ut ur min kropp. Jag önskar folk kunde säga sin sak i några korta meningar och gärna avsuta med en glad vits. Att jobba med live-radio har därför fungerat bra för mig.

- Jag kan aldrig planera vad jag skall säga, min mun har ett helt eget liv och hittar på saker helt frikopplat från hjärnan. Till all tur är min mun enligt mig själv ändå ganska rolig och förvånar mig med det ena och det andra. Bäst av allt är att den inte är rasistisk eller elak utan ändå kopplad till något gott. Jag är alldrig på riktigt rädd för att jag skall säga något HELT för sjukligt.

Så fördelen är att huvudet är snabbt och tanken flyger lätt både hit och dit. Jag förstår saker väldigt snabbt och är lite rolig ibland. Nackdelen är brist på uthållighet. Men, bristen på uthållighet kompenseras med självdisciplin. Nå nu när jag skriver det här så förstår jag ju att detta gäller alla. Alla som vill åstadkomma något måste piska sig som fasen. Men visst är det lockande för mig att ha något att skylla på när lättjan lockar.

Ajo, ännu en sak. Jag vet aldrig vad jag skall skriva om innan jag öppnar min blogg. Skriver en mening och sedan kommer det någon annan mening efter det. Det här inlägget hade lika väl kunnat handla om blommor eller böcker eller tja vad som helst. Ifall jag innan hade vetat vad jag skulle skriva om skulle jag inte orkar skriva det eftersom det skulle kännas som ett väldigt tråkigt jobb.

 

Nåjo, säg hep den som känner igen sig i något. Misstänker annars att den där grejen med sockorna nog är någon annan störning än just ADHD. Och den stör mig egentligen inte alls, det är bara lite märkligt.

Publicerad 30.05.2017 kl. 19:32

Kvinnors ADHD

Jag har ganska länge misstänkt att jag har ADHD och Kakan Hermanssons bok Hela Kakan fick mig att inse att jag antagligen verkligen har det. Jag hade inte tidigare förstått att ADHD hos kvinnor ser annorlunda ut än hos män. På torsdag skall jag gå till en läkare och sedan börjar vi reda ut grejen.Jajg fantiserar om att det framgår att jag har tusenprocentig ADHD och att jag sedan får magisk hjälp (helst bara ett litet piller) och efter det orkar jag sedam sitta stilla längre och vet ni då börjar jag producera både det ena och det andra.

Det där men en snabb lösning har förrästen aldrig funkat för mig, ändå går jag lätt i alla fällor. Jag kan läsa en betald annons i vilken snusktidning som helst och sedan tror jag på fullt allvar att bara jag börjar äta potatispiller eller vad det nu är så blir mitt liv toppen.

Jag är förberedd på att bli besviken, men redan att inse att jag faktiskt har adhd (vet ej i hurdan grad förstås) har gjort att livet känns lite lättre och jag förstår varför vissa saker varit svåra för mig trots att jag inte dum. I skolan brukade jag få bra vitsord utan den minsta ansträgning alls. (T ex 4 L i studentskrivningen trots att jag inte orkade koncentrera mig ens mera än kanske en timme sammanlagt på att läsa inför skrivningarna.) 

Och nu förstår jag varför jag alltid "bara" orkar skriva det första utkastet till mina "romaner" och varför jag aldrig känner ro i kroppen. Jag minns att jag en gång för sex åt sedan kände ro i kanske 5 minuter.  (Det var en helt vanlig morgon och jag hade just lackat naglarna.) Jag förstår att det här låter lite tragiskt och nog är det ju också det, men till allt TUR trivs jag väldigt bra med mig själv när jag läser. Det verkar som om hjärnan då har just passligt att hålla på med så att jag nästan kan koppla av ordentligt. 

Vad tänker ni? Jag vet att ADHD diagnostiseras väldigt mycket nu och det är ju möjligt att jag bara lider av rastlöshet som ändå är en del av livet. Men få nu se.

 

Här en bild som visar att jag ändå är glad ibland. Den här bilden visar dessutom helt äkta glädje, kan se ungefär lika glad ut trots att fiilisen är det helt motsatta. Inget att sträva efter, men behövs i jobbsammanhang ibland.

 

Publicerad 29.05.2017 kl. 13:32

Det blir bättre

Jag satte upp en liten text på fb och det ledde till att mitt huvud just nu är ganska långt bak i tiden.

 

 

Jag började idag läsa anteckningar från tiden jag bodde på hemmet och tiden just efteråt. Jag kan inte begripa hur jag kunde vara en sådan fighter då. Visst var det en sjukdom i huvudet (och kroppen) och som man kan hjärntvätta sig bort ifrån (med hjälp) men mitt liv hade hunnit bli så eländigt att det exempelvis krävdes stort mod bara att visa sig på uni igen. På ett-två år hade jag gått från att glatt cykla runt Borgåtorg för att visa upp mig till att fördubbla min vikt, ja nästan tredubbla den och från att från första terminen få 40 studieveckor till att sedan nästa få närmare 0.

Jag hade trott att jag var universums gåva till världen så snygg och smart som jag var och ett år senare var jag en olycklig, beroende formlös hög. För en vuxen kanske det inte låter så dramatiskt men med en ung människans tidsuppfattning var det förfärligt. Ofta tänker jag att allt som kom efteråt är bonus, också dom hemska sakerna. Dom hemska sakerna har dessutoma aldrig varit ens i närheten av det jag upplevde som ung. Det har gett mig ett visst lugn och en trygghet i att veta att jag klarar ganska mycket.

 

 

 

 

 

Publicerad 28.05.2017 kl. 19:19

Jobb och fest

Jag kommer att få fortsätta ungefär på samma sätt på jobbet, med podden och annat kulturrelaterat. Är väldigt tacksam.

 

 

Gillar den här bilden eftersom jag ser mera vältränad ut än jag egentligen är. Bilden är tagen just innan Maxills födisfest. På bilden min sambo plus ett av barnen. I familjen finns det faktiskt också ett barnbarn vilket betyder att jag egentligen är någon form av farmor.

Publicerad 27.05.2017 kl. 11:50

Jobbet

Imorgon klarnar det antagligen vad jag kommer att jobba med i framtiden på Yle. Om det blir i cafét har jag redan lovat rabatt till alla mina vänner, men hoppas ändå inte det blir caféjobb.

Jobbade en gång på café men var så dålig at jag måste sluta och jobba på tidning i stället. Hade svårt med att sälja tårtor jag visste var gamla och stod inte ut med att vissa saker var så dyra. Varnade folkt alltid att nej, nej ta inte den där, den är torr osv. Det var ju inte snällt mot ägaren, men ägaren var inte fattig och jag tänkte att många människor sällan har råd att gå på café och när dom går skall det inte vara torrt skräp dom får.

Och på tal om ingenting, lyssna gärna på vår bokpodd också, det senaste avsnittet blev mycket bra tycker jag. Hoppas vi får fortsätta med podden på hösten, men i så fall måste vi få lyssnarsiffrorna att stiga, vet inte hur. Ifall ni tipsar om den gör ni mig så jäkla glad, men jag kan ju inte tvinga er att tispa, i synnerhet inte om ni hatar den. Och på tal om att hata och älska och annat, vad säger ni om den nya Twin Peaks? Jag är fascinerad, men känner mig lite lurad. Det är som om någon helt enkelt skämtar lite väl mycket på tittarnas bekostnad, att hur mycket mänttigheter kan vi trycka ut utan att någon klagar. (Mänttigheter, slang från 80-talet och betyder tassigheter.)

 

 

Publicerad 23.05.2017 kl. 22:10

Tung måndag

Idag är det lite tråkig fiilis på Yle eftersom samarbetsförhandlingarna avslutades idag.

Hade inte heller riktigt tid att sova ordentligt på veckoslutet som tillbringades i Åbo på kursen i litterärt skapande. Tre fjärdedelar av utbildningen är över och jag känner att det börjar brinna i byxorna. Hade trott att jag hade hunnit åstadkomma mera under kursen. Men än finns ju tid.

 

 

Här några av mina älskade kurskamrater, bl a Kugge. Och Systrami har tagit bilden. Tycker annars mycket om idén att besöka olika ratatabloggare och nu fick jag se hur det ser ut hemma hos Hanna.

 

Ps. Jag behöver läsbrillor. Jag trodde det skulle hända först när jag var 60, men jag skall få brillor redan nu, Styrkan var +0.75 tror jag så det är väl inte så mycket? Har någon annan också läsbrillor?

Publicerad 22.05.2017 kl. 16:28

Hälsningar från Åbo

Det här veckoslutet är det igen litterärt skapande i Åbo. Jag har kommit att tycka väldigt, väldigt mycket om alla personer i gruppen, ifall ens en är borta känns det fel.

 

Idag är det soligt och vi sitter inlåst i en källare hela dagen, min utmaning är att sluta gnälla på den saken. Jag tänker från och med nu inte uttala förbannelser om den saken vare sig högt eller tyst inombords. 

Publicerad 20.05.2017 kl. 10:11

Hejdå och tack för allt

Chris Cornells röst har följt mig genom mitt vuxna liv. Speciellt den här låten har jag lyssnat på repeat under lite djupare depressioner.

 

Cornell tog livet av sig igår utan att någon hade märkt att han skulle ha varit deprimerad. Många, många kan vara verkligt djupt nere utan att det syns utåt och så är det med den saken. Kunde någon ha hjälpt honom? Jag vet att åtminstone all kärlek och alla hyllningar vi ger honom nu när han är död borde ha kommit tidigare, han har alltid varit underskattad.

 

Det är så ofta stor talang kommer med svår ångest och depression. Åt andra hållet är sambandet sedan inte lika starkt, att den som har ett mörkt psyke också har någon briljant talang, eller vad säger ni?

 

 

 

 

Publicerad 18.05.2017 kl. 23:22

Kom ihåg

En snabb reminder, också till mig själv. Den vars liv ser lätt, vackert och perfekt ut kan vara något helt annat i verkligheten. De flesta av oss visar bara den soligare sidan av verkligheten på insta, fb, bloggar, skolan, arbetsplatser osv. Därför, speciellt därför, kan man alltid vara lite extra snäll, ge ett leende, hjälpa lite osv. Och på tal om hjälp, ofta känner man sig lite klumpig och tassig när man räcker ut en hand, kanske frågar hur någon verkligen mår och sedan också lyssnar.  

Jag har nu ändå kommit fram till att fastän det inte alltid blir helt bra så är det ändå hundra gånger bättre att fösöka än att låta bli. Vet ni vad jag menar? Man närmar sig någon så försiktigt man bara kan och frågar om hen behöver hjälp, men man känner sig som en elefant och sen kan man ofta ändå inte göra så mycket än ge två öron och kanske ett handtag i praktiska frågor.

Och så en random solig bild från igår. Jag gillar den märkliga handen bäst.

 

 

 

Publicerad 17.05.2017 kl. 16:09

Den perfekta kroppen

På tal om gårdagens inlägg, här om dagen sade en kvinna med en objektivt sett sk. perfekt fitnessmodellkropp till mig att hon avskyr sig själv för att hon inte är nöjd med sin kropp. Det är ju det att det är svårt att bli nöjd med något även när det är "perfekt", för perfekt kan ändå alltid bli lite bättre. 

Jag visste inte vad jag skulle säga annat än ge samma råd jag gav här igår, nämligen att titta på Embrace på netflix. Nog vet jag att hon redan vet allt det där, men det räcker inte att bara veta, man måste känna också. Och för att kunna känna måste man ägna sig åt regelbunden hjärntvätt. Att säga åt sig själv hundra gånger per dag att jag är vacker, jag är fin, min kropp är underbar osv. Först ljuger man helt enkelt om det är det som behövs och efter ett tag blir det sedan sant. 

 

 

 

Publicerad 16.05.2017 kl. 17:59