Om skapande

Peppe tisade mig om ett sommarprat som jag älskade. Hade nog inte lyssnat på Fredrik Backmans sommarprat utan tipset, men jestas så bra och uppmuntrande det var. Jag gissar att många fina rader, ja böcker och låtar också kommer att skrivas tack vare pratet.

De där idéerna, raderna och försöken gör ju inte stor nytta så länge vi har dom inom oss, dom måste ut. Måste erkänna att jag skrev några tusen tecken redan efter att jag lyssnat några minuter på pratet och en del av orden blev säkert ordnade helt bra också, och det tänker jag vara nöjd över idag.

Det slog mig nämligen hur otroligt okritiskt jag förhåller mig till andras prestationer och hur hårt jag piskar mig själv. Jag tycker att andra är duktiga redan när dom klarar av att gå på pottan själv, men av mig själv kräver jag att jag för det första var den som uppfann pottan och för det andra att, ja den metaforen var inget vidare, men ni vet vad jag menar och känner säkert igen er också? Man borde prata med sig själv så som man pratar med och till sina vänner.

Publicerad 01.08.2017 kl. 14:36

Fiilisplatsen

Den här sommaren är jag nästan hela tiden på fel plats och då är det ju aldrig platsen det är fel på egentligen. Fysiska förflyttningar hjälper alltså inte alls utan en får resa inombords istället till någon bra fiilisplats.

Har ni bra fiilisplatser ni återvänder till i tanken? Jag har en som är lite fjantig men som alltid får mig på gott humör och det är tanken på en hundvalps mage. Materialet! Värmen! Ojoj! Tidigare har jag ofta haft någon skön karibisk strand i tanke men efter att alltför ofta varit på dylika stränder utan att känna desto mera frid har jag börjat använda mig av hundmagen allt mera, känner ändå att en utökad repertoar kunde vara något.

Publicerad 22.07.2017 kl. 12:45

Klumpen

Oj vad här händer lite, på hela ratata verkar det som, men det är ju sommar. Jag har mest en klump i halsen och kommer på få andra saker att skriva om.

Den där klumpen är underlig, jag fick ett mejl för någon vecka sedan om den då jag tydligen hade råkat nämnda den i en bisats i Hietanen & Henrikson som nu just också sänds på Radio Vega. Hur som helst, efter att jag svarade på några klump-i-halsen-frågor har jag känt av den extra mycket. Alltså den är helt förfärlig, fastän jag själv inte har ångest är det som om kroppen ändå har det. Misstänker ingen fysisk sjukdom, vet att klumpen är psykosomatisk på något sätt, men huj fan vad den är äcklig.

De flesta kännder väl ett tryck på bröstet, men hur vanligt är det men en klump i halsen? Kanske helt vanligt det också. Symboliskt är det ju intressant på så sätt att klumpen kan ses som allt som inte sagts, när man svalt för mycket uppstår en klump i halsen. Jag brukar inte uttala mig negativt eller kritiskt och sväljer allt som dyker upp i tanken även i situationer då motpartern kommer med osakligheter, på många sätt vore det kanske ändå bra att uttala sig (mig) ibland istället för att bara vända andra kinden till. Men det är ju också fint att få känna sig lite bättre än alla andra då man (jag) aldrig, eller sällan, tappar greppet och säger saker i affekt.

 

 

 

Publicerad 19.07.2017 kl. 21:54

Semestern

Tidigare hade jag inga landeställen eller öar att åka till, nu har jag flere tack vare min sambo och jag är mycket tacksam. På ön njuter jag av den vansinniga skönheten och kan stundvis känna mig som en avslappnad grottman. Ibland är tristessen förfärlig men känns ändå på något sett helande. Att inte fly från tomheten leder oftast till nya tankar och nya meningar i den lilla anteckningsboken.

 

Ibland är vi i stan, då går vi på bio och äter på alla restauranger som finns, däremellan springer vi ensamma eller tillsammans ett eller två varv runt Skatudden. Ibland jobbar jag, igår fick jag vara med om inspelningen av en pilot tillsammans med människor jag på riktigt tycker är roliga och duktiga. Jag mår alltid bra när jag måste skärpa mig, koncentrera mig och komma ihåg repliker utantill. Jag oroar mig innan, är alltid nervös, men medan jag är mitt i det mår jag alltid bra.

 

Just nu är bortskämd på ett helt förfärligt (trevligt) sätt, igår när jag satt och slurpade i mig skumpa på Riviera tittade jag noggrant på damen i soffan bredvid som drack en liten kopp te. Jag tänkte att om några år kan jag lika väl vara hon, en kvinna som kanske har möjlighet att gå på bio en gång i året och då ha råd med en kopp te, om ens det. Det går upp och det går ned. 

Publicerad 13.07.2017 kl. 11:52

Boktipsens moder

Ingen kan säga att jag bloggar för mycket just nu, men jag läser en hel del. För att komma ihåg vad jag läst instagrammar jag de flesta böckerna och en del av dem kommer säkert att behandlas under hösten när bokpodden Hietanen & Henrikson startar igen. Ni får mer än gärna komma med boktips också. Själv undrar jag om jag skall ta tag i Torpor av Chris Kraus. Det jag läst av Kraus tidigare har inte alls passat mig. Inte alls, men gissar att också Torpor blir en bok många läser och kanske specillt läser och bloggar om och det är ju aldrig roligt att känna sig utanför. (Utom när man demonstrativt valt det själv förstås.)

 

Publicerad 06.07.2017 kl. 14:58

GLOW

Har på sistone hittat så många bra saker. Bäst är kanske Glow på netflix, en serie om kvinnor som uppträder som wrestlare i en tv-show på 80-talet. Fulsnyggt och extremt bra soundtrack, trots att jag själv på 80-talet skulle ha tyckt att det var helt för mesig musik.

Jag gillar inte ens wrestling särkilt mycket, kanske eftersom jag alltid sett det på helt fel sett. Det är ju egentligen teater som utförs av idrottsmän som i och för sig kan vara väldigt skickliga, men om jag får välja ser jag hellre på MMA.

Tidigare fick jag alltid biljetter till olika matcher, boxning, wrestling och MMA och jag älskade att gå på matcher, men nu har jag helt glömt bort denna fritidssyssla, kanske eftersom jag inte hittat biljetter i mitt postfack. Fick däremot en Spiderman skickad till mig igår och en inbjudan till en restauranginvigning. Och på tal om restauranginvigning. Ni som bor i Berghäll kan lungt testa Vihreäholvi. Jag var där igår och åt allt, det var väldigt gott. Innan dess besökte vi Riviera och såg Get Out. Tio poäng för helhetsupplevelsen.

Jag älskar Berghäll. Och bland lite mindre, tex igår när jag gosade med en valp som var gjort av det mjukaste material jag känt i hela mitt liv, men sedan blev avbruten av en onykter person som ville sparka hunden till helvetet. Jag tyckte det var ohyfsat.

 

Publicerad 29.06.2017 kl. 13:31

Hetsätningsstörning

Har tänkt väldigt mycket på hetsätning sedan jag började undersöka vad som hänt mina medpatienter på behandlingshemmet. Har inte alls hållit mig ajour och fick först alldeles nyligen reda på att min tidigare sjukdom nu har ett riktigt namn och namnet är hetsätningsstörning.

När jag var sjuk förstod sig läkarna bara på anorexi och på bulimi.  Eller förstod och förstod, men det var ord folk kunde slå upp. Fortfarande har jag vänner som tror att jag mest spydde. För enkelhetens skull brukar jag låta dem tro det, men faktum är att jag hade hetsätningsstörning och aldrig spydde, inte en enda gång. Anorexi hade jag en väldigt kort tid. Faktum är att det varit lätt att prata om den anorektiska fasen, den är ju något folk ”förstår” och man ser ju så ”skör och fin ut”. Många människor såg ju genast att jag var sjuk, men exempelvis en mycket ansedd modellagentur ville skicka mig ett år till Japan och tyckte annars också att jag var vacker. (Förstås kan man vara mycket fin och frisk trots att man är väldigt smal, men jag var det verkligen inte det.)

Men hetsätning har alltid varit extremt skamligt. Att tappa kontrollen med något så enkelt som mat - för folk som inte är sjuka är och kommer det alltid att var obegripligt. Visst har nästan alla människor svårt att stundvis sluta äta i tid, visst äter nästan alla då och då så mycket att de nästan känner sig sjuka, men sedan brukar de sluta med det. En som har en svår hetsätningsstörning äter i sin ångest sedan fem, tio, tjugo gånger mera efter det att en vanlig människa känner att det spårade ut helt.

Jag har varit frisk i över tjugo år och äter som en vanlig människa, ibland för mycket, men ofta ganska så där passligt. Aldrig i hela mitt liv skulle jag ha trott att en sådan verklighet kunde bli möjlig, det är faktiskt det mest märkliga jag varit med om.  

Varför jag nu är så ivrig angående hetsätning är delvis att jag lärde mig att det nu finns en riktig diagnos och att det dessutom framkommit ny forskning som pekar på att adhd kanske kan vara kopplat till viss form av hetsätning. Så vansinnigt intressant, eller vad säger ni?

Är ni annars intresserade av att läsa om hetsätning och hur många av er har svårt att sluta äta i tid? Den svåraste situationen är nog antagligen när man inte vet om man är sjuk på riktigt. Jag glömmer aldrig stunden då jag högt för mig själv erkände att jag hade en ätstörning. Jag var rädd för att det skulle bli en sanning om hela mig ifall jag ens erkände det mig för mig själv. Att jag kanske till och med plötsligt skulle ge lov åt mig själv att hetsäta eller banta eftersom jag ju var sjuk. Så blev det inte och jag började inte heller prata om det med så väldigt många och det är jag glad över, ibland kan det vara svårt att ens ibland bete sig friskt om alla vet om att man är sjuk. Ibland kunde jag mina sjukaste stunder ändå glida runt som en vanlig människa och ha glada stunder. Sådant kan rädda en. Hur vidrigt saker och ting ändå är brukar man ändå kunna skapa någon minut utan ångest och helvete. Inte alltid, men ofta. Så ja, ni får ju mer än gärna svara anonymt på hur ni förhåller er till mat.

Publicerad 27.06.2017 kl. 13:13

Ring, ring

Idag har det ringt ovanligt mycket. Vid ett tillfälle såg jag namnet på en mycket god vän. Vår telefonetikett går ut på att bröla eller viska eller åstadkomma märkliga ljud innan själva samtalet börjar. Jag invigde ivrigt samtalet med lite lätt brölande. Till all tur tog jag inte fram den värsta repertoaren för det visade sig ganska snart vara en bekant med samma namn. Men det var en sådan bekant att det verkligen ändå var lite väl absurt med min invigning. Det enda vettiga vore ju om jag sagt att jag trodde att det var en annan vän som ringde, men det gjorde jag inte eftersom jag inte var tillräckligt altert. Tillfället passerade och efteråt skämdes jag en del. 

 

Publicerad 26.06.2017 kl. 13:30

Tips

Tittade just på alla fyra avsnitt av Höghusens prinsessor, en dansk dokumentärserie om några unga kvinnor som gillar en mycket speciell sorts estetik. Lite Katy Price/Jersey Shore-stil. Rekommenderar för den som vill ha lite variation från sitt hipsterliv. Finns några veckor på arenan.

 

 

Publicerad 20.06.2017 kl. 20:17

Sommarlov snart

Detta veckoslutet har jag hetsat land och rike runt, fram och tillbaka. Fick en fin bild. 

 

Publicerad 19.06.2017 kl. 13:54

Jäkligt bra böcker och geografi

Jag har varit synnerligen mosig i huvudet  på sistone. Idag under en inspelning blandar jag glatt mellan Libanon och Libyen. Jag känner att jag säger fel medan jag gör det, men kan inte tänka klart och rätta mig. Till all tur var det inte en direktsändning så det är bara att klippa bort.

Tänk hur mycket faktafel och hemskheter jag har hunnit säga under alla år på tv och framför allt i direktsänd radio? Nej, jag kan inte tänka på det, det blir för förfärligt. 

 

Nu skall jag läsa de sista sidorna av Amy Liptrots Utvägen. Efter det blir det någon av dessa.

 

Publicerad 15.06.2017 kl. 20:48

Träningsiver

Vet ni vad som har hänt? Jo nu har de senaste två veckorna i gymmet varit roliga. Har ju inte haft ordentlig kärlek till punttisen på många, många år. Har testat allt! Tränat med PT, tränat utan PT, tränat hit och dit, men det har inte lossat. Har till och med haft pauser på någon vecka, men inte ens det har hjälpt. Det är inte så att jag hatat att träna, men det har inte varit så fantastiskt roligt som det var tidigare (inte alltid, tidigare brukade ett av tie pass vara tråkigt, på sistone har förhållandet varit tvärtom.)

 

Efter bara några lyckade pass började dessutom haban växa. Min träningskompis K. är denna vecka på resa och hon är mycket starkare, min plan är att nu träna som en dåre medan hon är borta (och förhoppningsvis bara super, horar och lever dåligt) så att jag kommer fast henne.

Efter jag skrev om min adhd-explosion har jag överskjölts av olika artiklar och intervjuer med personer som har adhd och när jag läser dem känner jag ändå aldrig riktigt igen mig. Suck! Skulle kännas så roligt att få en förklaring till oron inom mig.Tidigare har jag nu bara acepterat den, men sen tändes ett hopp om att den kunde dämpas. Få nu se.

 

Medan jag håller på, varför glömde jag att nämna Han Kang när vi i bokpodden pratade om Nord- och Sydkorea? Vilket syndom kan jag skylla det på? 

Publicerad 13.06.2017 kl. 13:55

Sä oot se kampaamo!

På en fest här om dagen dök en känd stylist upp. Min goda vän utmärkte sig på flera olika fina sätt, eftersom hon tyckte att stylisten såg bekant ut utbrast hon glatt att Ahaa sä oot se kampaamo.

Detta är underbart på så många sätt eftersom detta var en duktig STYLIST, en kreatör, en stjärna, ingen vanlig frissa.

För det andra så menade min vän kampaaja, alltså frisör och inte kampaamo, frisörsalong.

Publicerad 12.06.2017 kl. 09:31

Simma

Jag har kanske fått en ny hobby, åtminstone för en liten stund. Igår fick jag för mig att köpta ett armband till Allas Sea Pool eftersom det ligger hundra eller tvåhundra meter från hemmet. Jag tror att jag skall sola och simma där en del nu på sommaren.

Det var otroligt varmt i poolen, men jag orkade ändå glatt simma en kilometer på ungefär tjugofem minuter. Antagligen är det inte alls särskilt snabbt, men jag var själv positivt överraskad för det var ungefär samma tid jag brukade ha när jag simmande lite mera för ungefär hundra år sedan. Om jag inte missminner mig tog det alltid femtio eller femtiofem att simma två kilometer bröstsim. Fast lite tråkigt är det ändå att simma, kanske man borde släppa in någon farlig haj så att det skulle öka spänningen lite?

Publicerad 11.06.2017 kl. 21:50

Tristessmums

Idag sade jag till en av mina favoritbloggare att mitt liv är helt förfärligt då hon bloggat så sällan på sistone. Så hemskt av mig, jag vet ju att hon är jättebusy. Jag själv är inte alls busy utan bara lite planlös. Nu just sitter jag på jobbet och vet inte om jag skall köpa mat eller inte. Jag har stora svårigheter att jobba när jag är hungrig, men sedan skulle jag inte heller orka gå någonstans och sitta där och tristessmumsa. Exempelvis sallader kan vara väldigt tidskrävande att äta.

Alltså vad har jag för förfärlig fas på gång? Jag har inga problem, tvärtom, men ändå sitter jag här och gnäller. Kanske det är en ny trotsålder? Eller förklimakteriet. Kanske det är förklimakteriet? Eller kanske jag helt enkelt för mycket tid att monitorera mig själv. 

Publicerad 08.06.2017 kl. 15:47