Bloggposter

Jag tänker inte gnälla

Nej, jag skall inte gnälla, men inte är det helt underbart att vara tillbaka i Bölebunkern efter en månad av donitsätande, sovande och chillande. 

Dagens gympass var inte heller riktigt toppen efter en månads paus. I min övertro på mig själv tänkte jag att jag säkert ändå är lika stark som tidigare, men det var inte helt rätt tänkt. Det var faktiskt helt fel tänkt, dessutom fick jag hela tiden kämpa mot den löjliga lusten att avbryta övningar, göra färre repetitioner helt plötsligt osv. Faktum är att jag var så asigt dålig på gymmet både mentalt och fysiskt att jag nu nästan fick lust att skärpa mig lite. Nu skall jag ta mig i lilla, lilla kragen och rycka åtminstone lite. Ryck, ryck säger det bara. Det blir nog bra det här, eller så blir det vad det blir!

Publicerad 03.04.2018 kl. 14:37

När är det dags att ge upp? Och när skall man absolut inte göra det?

Just innan mitt yogapass skulle börja igår bestämde jag mig för att det skulle vara mitt sista pass, åtminstone på flera år. Jag kom fram till att jag måste sluta ljuga för mig själv och erkänna att jag hatar yoga på alla sätt man kan hata något. (Att hata är i sammanhanget kanske ett för svagt ord.)

Jag lurades att tro att jag gillade yoga någon gång i tiderna endast på grund av att jag råkar vara vig och har korta ben och därför fick känna mig duktig under varje pass.

Jag har alltid älskat att känna mig duktigt och helst vara en av dem som kan mest och bäst.

Men tänkt om jag nu skulle kunna frigöra mig också från den bördan, kanske börja göra vad jag vill och inte vad jag tror att jag vill för att jag tror att jag är bra på det. Kanske helt frigöra mig från behovet av beröm.

Där låg jag på min matta och kände mig nöjd över att ha gjort upp med några livslögner, timmen skulle snart börja, kanske jag för första gången i mitt liv bara skulle smita ut och ge upp. Så befriande. 

Måste bara fundera på vad jag skall göra istället för mina årliga, eller nästan årliga, yogaresor. Vad vill jag ha? Jag vill nog ha action, inte mördande tråkig yoga, jag måste åka iväg på lianklättrings/karate/mord läger. Ja, ja jag hittar väl på något annat, tänkte jag medan timmen hinner börja och jag tänker att jag får väl mangla mig igenom skiten en sista gång, som ett farväl. 

Men nu var det som fan, läraren är fantastiskt, kroppen är starkt och jag älskar timmen. 

Tur att jag inte hann sprätta upp alla mina yogabyxor i min iver över att sluta. Svårt att veta när man skall ge upp och när man absolut inte skall göra det.

 

Publicerad 28.03.2018 kl. 21:00

Amerikansk städning

I USA älskar man rengöringsmedel med stark lukt, det är det bästa man vet. Hotellrum städas exempelvis på så sätt att man skvätter runt tre flaskor klorin i rummet, sedan sprayar man fem burkar av olika sorters rumsdofter i rummet och stänger dörren snabbt! Färdigt!

 

Den personliga hygien sköts på så sätt att man häller några burkar klorin över sig, sprutar munnen full med tandkräm och sedan slänger ner en tvål i kalsongerna så att det löddrar lite vid varje steg. Färdigt!

 

Detta baserat på mina ivriga undersökningar, kan vara att någon gör på ett annat sätt även i USA.

Publicerad 28.03.2018 kl. 09:50

Hundarna på Manhattan

Vet ni att hundarna här tror att jag är en hund! Speciellt de som har samma färg som min låtsaspäls. Det följer mig, de tittar beundrande på mig osv.

Annars börjar jag vara redo för att sätta mig på planet hem, är inte sugen på något speciellt just nu här. Kanske en gallerigenomgång i Chelsea, men det är nästan det enda jag kan komma på. Vad skulle ni göra om ni hade några tomma dagar på Manhattan?

 

 

 

Publicerad 24.03.2018 kl. 16:58

Nolita

Dagarna flyter fram, igår hetsade jag runt halva Manhattan i snöstorm och försökte avboka allt jag fixat för min födelsedagsvän som skulle hälsa på mig. Alla flyg fram till lördag blev avbokade på grund av snöstorm. Vilket antiklimax.

 

Jag tröstade mig med shopping Anthropologie och Hopper på Whitney.

Nu just sitter jag på Public och skriver, har redan blivit uppraggad tretusen gånger så inte bästa stället att jobba på.

Som tur har jag nu kanske hittat pojkvänner till några av mina vänner, varje gång någon gör ett närmande brukar jag försöka para ihop kandidaten med någon väninna. (Alltså det är inga hemska farbröder, tvärtom, men jag är ju upptagen.) Detta har lett till att nästan alla jag känner gått på en massa mer eller mindre hopplösa dejter på grund av mina rekommendationer. Nå, några har väl också gått bra, men det är inte många som gift sig. Ni kan kalla mig Pimp Hietanen.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad 22.03.2018 kl. 19:39
Anne Hietanen