Äntligen!

Äntligen är vår vandringsresa bokad! Jag var livrädd att det till slut skulle bli Noux eller något annat ställe jag redan besökt tusen gånger. Flera gånger höll vi på att bli lata och Teneriffa närmade sig med hotfulla steg, men nu fick vi reven ur vagnen och skall traska runt i norra Vietnam under jul och nyår. Så roligt! Åtminstone sex dagar är vi i norr, men en dryg vecka kan vi vara var som helst. Hur är månne Ho chi Min? Finns det någon beach? Aj jag är så glad över att få resa till ett ställe jag är glad över att få resa till, om ni förstår vad jag menar?

Det har annars också varit en så fin lördag. Vi har sugit runt i Hagnäshallen, köpt blommor på torget, lagat mat länge och inget annat. Min favorit hobby är att umgås med våra kryddväxter på balkongen, vi odlar mest cannabis där, men har också rosmarin, timjan, lagerblandsträd, basilika, mynta, citroner osv.

 

Nånej odlar vi cannabis, däremot har vi nog ett mehtlab i cykelstallet.

 

 

Publicerad 10.09.2016 kl. 21:26

Om sårbarheten

Linn skriver ett så fint inlägg om att dela med sig. Och Kissie tycker att det blivit en trend med att visa sig sårbar. Om det är en trend så är jag jäkla glad över den och hoppas att den stannar så länge som möjligt. Jag älskar oversharing och ju öppnare vi är - desto mindre ensamma känner vi oss - oftast. Och monsters live in the dark som Dr. Phil säger.

Jag brukar ändå säga åt mina flickor med ätstörningar och depressioner att kanske inte blogga om sitt mående när de mår som allra, allra värst, inte utan noga övervägande. (Om de frågar mig om råd i saken, annars börjar jag inte föreläsa om det.)  Orsaken är att när man mår som sämst kan man vara väldigt sårbar. Man gör sig öppen för folks kommentarer och råd. Olika råd kan vara väldigt tunga att ta emot också fastän de sagts med kärlek. Sedan kan man ju ha bra stunder också och då är de lättare att omfamna om inte "hela världen" vet om att man är sjuk.

Det här är kanske nu jag som är lite gammaldags och alla som är öppna med psykisk sjukdom och dylikt vill jag ändå tacka. Psykisk sjukdom är inget konstigt eller underligt, vi har alla mer eller mindre fel i huvudet och så är det med den saken.

Dock tror jag ändå starkt att öppenheten kring psykiskt illamående snart blir en ickefråga. Jag tror faktiskt att vi alla snart börjar förstå att det hör till livet och det är ju bara löjligt att gå runt och låtsas att halva befolkningen inte äter psykmediciner.  Det om något är ju sinnessjukt. 

Som chef skulle jag alla gånger hellre anställa någon med ett stretchigt psyke än en robot. (Jag är inte nu just chef, men har varit det tidigare och är det antagligen i framtiden också någon gång.)

Jag hör ibland, speciellt äldre personer säga att de inte vill dela med sig av svårigheter eftersom det sedan kan användas emot dem. Jag har faktiskt mycket svårt att föreställa mig sådana situationer och det skall jag antagligen vara mycket tacksam för. Själv har jag enbart upplevt det motsatta, ju öppnare jag varit desto mer kärlek har jag fått och precis så skall det ju vara. 

 

 

 

 

 

 

Publicerad 07.09.2016 kl. 09:59

Dönsby B&B

Igår hittade jag ett nytt litet paradis som man inte behöver flyga 15 timmar till för att nå. Malin B har för ett tag sedan skrivit fina inlägg om stället . Jag fotade i vanlig ordning nästan inte alls, men nog Maria Turtschaninoff som jag intervjuade. Nu har jag läst hela Naondel färdig och är så ledsen över att den är slut, har inte alls lust att öppna en ny bok nu.

 

 

Maria berättade att hon fortfarande ibland skriver för hand för att komma vidare i processen. Hela intervjun kan man se i Lasso 28.9.

 

 

Detta är en ny vän.

 

Publicerad 07.09.2016 kl. 09:46

S. med punkt bloggar

Vilken rolig överraskning då jag idag upptäckte att S. med punkt bloggar. Jag vet inte vem S. med punkt är, men jag är så nyfiken, hen har nämligen en mycket fin humor som jag verkligen gillar.

Nu skall jag läsa Naondel av Maria Turtschaninoff, jag har egentligen bara 40 sidor kvar och vill egentligen inte läsa dem för sedan är boken slut. Eftersom recensionsdagen ligger någon vecka i framtiden (tror jag) sägar jag inget annat än att jag gillar den här ännu mera än Maresi. Den här är mörkare och vuxnare och är på något sätt hypnotisk, jag glömmer ofta att jag läser och är bara inne i berättelsen och det är nog väldigt sällsynt. Brukar nog ofta vara väldigt medveten om att jag läser, men en fin upplevelse att till och med kunna glömma det för en stund.

Publicerad 05.09.2016 kl. 22:27

Grattis!

Idag fyller jag 42. Bra ålder! Väcktes av sång och prinsesstårta. Jag har redan för flera veckor sedan börjat drömma om att jag vill ha just prinsesstårta på min födis fastän det vanligtvis inte alls min favorit. Märkligt - och gott var det också men nu behöver jag det inte igen på ett år, eller två.

Har ni annars märkt att det finns ett slags folk som bra kan äta söta grejer till frukost och sedan det andra slaget som mycket hellre skulle skjuta sig i foten än äta något sött för kl 14?

 

 

Publicerad 05.09.2016 kl. 10:31

Nöjd

Jag försöker mig på ett experiment som går ut på att vara nöjd med mig själv oberoende av vad jag levererar eller inte levererar. Testar på att inte kritisera mig själv. För att ta ett ytligt exempel så kan jag notera att jag har märkliga kläder och huvudet ser ut som om det legat i vatten mycket länge. Då tänker jag numera att ja men det är helt okej, det är ju ändå jag. Samma om jag säger något klantigt, då kan jag tänka att ja, ja, det blev ingen succé, men det kom ju från ett gott ställe.

Publicerad 03.09.2016 kl. 17:37

Mot Åbo

Sitter i en vagn med en person som förklarar saker för mig. Men vet ni vad, denna gång lyssnade jag inte bara. Jag förklarade själv tillbaka genom att avbryta (på ett någorlunda trevligt sätt) och på så vis fick också jag tala om saker jag själv vill tala om. Sedan avbröt jag min egen monolog och hoppade in i min egen lilla värld. Håller på att jobba med att inte bara nicka och le och vara så förbannat trevlig hela tiden. Jag försöker helt enkelt vara lite ärligare. Mer rättvist på alla sätt.

 

 

Publicerad 02.09.2016 kl. 15:20

Bästa vandringstipsen?

Jag och Alexander tänkte åkta någonstans under julen, vi har kommit fram till att vi gärna är ute och vandrar några timmar (4-8) varje dag och att vi kan vara borta två veckor. Vad rekommenderar ni? Machu Picchu kunde kanske vara något, men när jag kollade flyg till Cusco som är närmaste flygfält måste jag riva bort mitt hår eftersom de kostade vansinnigt mycket, ungefär 1500e. Ett annat alternativ är Vietnam, men flygen var nästan lika dyra dit, superkonstigt, men kanske det är på grund av julen. Nu är jag livrädd för att vi hamnar till Kanarieöarna och jag vill inte dit. Det är absolut inget fel med Kanarieöarna, men jag har redan varit där för många gånger. Har någon av er varit ute på lyckade vandringar i världen och var i så fall?  (Är inte just nu väldigt intresserad av Santiago de Compostela och inte vill jag till Bali just nu heller.)

Hälsningar

- Vandraren 

(Började tänka på Nordman, vem minns Nordman?)

Publicerad 31.08.2016 kl. 21:23

Gräl

Jag hoppas ni följer min spännande och omtalade serie om par som har kommunikationssvårigheter. Finns på instagram t ex här. Borde döpa serien med någon fin hashtag så att man hittar den lättare. Ni som har fantasi får gärna hjälpa mig.

 

Publicerad 31.08.2016 kl. 13:12

Sen blev det bättre (fortsättning på förra inlägget)

Här nere ser ni lösningen på många problem, det vill säga lite jumppa med goda vänner.

 

 

Det här är mina kolleger och vänner som arbetar på Yle, ibland jumppar vi tillsammans. Idag följde vi en 30 minuters nikeapp. Våra framgångar och motgångar följer man bäst på instagram.

Publicerad 29.08.2016 kl. 21:47

En hemsk måndag

Idag när jag vaknade märkte jag omedelbart att det var något skumt. Kaffet smakade mystiskt. Byxorna satt ovanligt illa. Duschen krånglade och det hade hänt något märkligt med fejset. Mitt ansikte hade förvandlats till en potatis under natten och inte till en vanlig potatis utan en stekt potatis.

På spåran såg människorna ut som förvrängda versioner av sig själva och över Helsigfors ligger ett täcke av illalukt. Nu sitter jag på jobbet och vågar endast göra små rörelser hit och dit. Det känns som en dålig dag och minsta (fel)steg kan leda till ödesdigra konsekvenser. Jag är lycklig över att jag inte har någon intervju inbokad idag. Jag tror att jag mest tänker sitta på min lilla stol och vaksamt betrakta livet.

 

 

 

 

Publicerad 29.08.2016 kl. 10:14

Boktips

Jag har blivit en tipsmaskin! Vet inte varför men det känns som om jag just nu hela tiden råkar stöta på väldigt, väldigt bra litteratur. Just nu har jag förälskat mig i norska Maja Lundes Binas histora.  Den utspelas på tre olika tidsplan, varav ett är långt i framtiden. Allt kretsar kring bin och vad som händer ifall bina dör. Visste ni exempelvis att ungefär en tredjedel av den mat vi äter är beroende av binas pollinering?  

 

 

Innan jag började läsa tänkte jag att det kanske blir lite tråkigt, men jag hade helt fel och med tanke på det, låt mig leverera ett litet citat av Henry David Thoreau.

"Det är inte alla böcker som är lika tråkiga som sina läsare".  

Publicerad 25.08.2016 kl. 15:42

Världens bästa podd

Backstoryn till podden My Dad Wrote a Porno är att en man (Jamie Morton) upptäckte att hans pappa skrivit en porrberättelse (Belinda Blinked). Istället för att förfäras och skämmas bestämmer han sig för högläsning för sina kolleger.

 

Publicerad 24.08.2016 kl. 13:12

Fuzzberta

Jag har en ny vän med en rolig mun. Hon heter Fuzzberta och tycker om att klä ut sig.

 

 

Notera gärna de fina vita tänderna. Och tipsa gärna om ni har andra fina instakonton som ger bra fiilis. Wally är förstås redan en favorit, fast jag ännu inte kunnat smälta den nya kvinnan han har.

 

Publicerad 23.08.2016 kl. 16:12

Förväntningar och drömmar

Mitt största problem i livet har alltid varit att jag har för stora förväntningar. Jag väntar mig alltid att allt skall vara som på film, fast ännu bättre. Gärna större än livet. Och det är det ju nästan aldrig. Men hur sänker man sina förväntningar utan att först tvingas till det genom att exempelvis vara nära att förlora livet?

När jag var kring tio fick jag frågan om vad jag önskade av livet och jag svarade att jag vill ha allt. Dessutom har jag alltid vetat att det måste bli något stort av mig. Jag måste lämna ett bra spår efter mig och på något sätt göra världen till en bättre plats.   Jag börjar mer och mer inse att det faktiskt kanske adrig blir något av mig, det känns hemskt, men också lite befriande. Vad återstår då? Att njuta av livet? Och hur gör man det?

Nej, jag kommer nog aldrig att sluta försöka göra något bra. Att bara se om sitt eget bo gör mig olustig, det känns ganska onödigt. Hur tänker ni kring de här sakerna? Har vi alla en känsla av att vi satts till världen för att göra den bättre? Tänker ni (mycket) på vad ni lämnar efter er? 

Publicerad 21.08.2016 kl. 20:43