Bloggposter

Tristessmums

Idag sade jag till en av mina favoritbloggare att mitt liv är helt förfärligt då hon bloggat så sällan på sistone. Så hemskt av mig, jag vet ju att hon är jättebusy. Jag själv är inte alls busy utan bara lite planlös. Nu just sitter jag på jobbet och vet inte om jag skall köpa mat eller inte. Jag har stora svårigheter att jobba när jag är hungrig, men sedan skulle jag inte heller orka gå någonstans och sitta där och tristessmumsa. Exempelvis sallader kan vara väldigt tidskrävande att äta.

Alltså vad har jag för förfärlig fas på gång? Jag har inga problem, tvärtom, men ändå sitter jag här och gnäller. Kanske det är en ny trotsålder? Eller förklimakteriet. Kanske det är förklimakteriet? Eller kanske jag helt enkelt för mycket tid att monitorera mig själv. 

Publicerad 08.06.2017 kl. 15:47

Årets argaste dag

Idag vaknade  jag och var så arg att jag höll på att tappa greppet. Fick slingor igår som jag önskade skulle vara gråa och tunna men istället blev breda och gula. Nå det är inte så farligt, jag kan åtgärda det själv. Men sedan blev det också helt för kort, det kommer att ta ett år tills det växt ut igen eftersom mitt hår växer så väldigt långsamt. Kommer med bildbevis snart.

En annan sak som gör mig sur är att jag nu läst en miljon rapporter om att LCHF-diet hjälper vid ADHD. Varför skall LCHF vara lösningen på allt? Varför kan inte kanelsnurror vara svaret på allt? Jag ogillar att monitorera vad jag äter. Jag ogillar det så mycket att det inte kan vara sant. Till allt tur hjälper ju motion också och det är inget problem för mig. Jag kan idrotta så mycket som behövs utan problem, men att kolla maten känns sugigt som bara den.  

Aj vad jag är arg idag.

Publicerad 06.06.2017 kl. 10:33

Nytt avsnitt

Bra boktips och samtal om libido, hör livslust ihop med sexlust?

 

 

Publicerad 05.06.2017 kl. 09:34

Handmaids Tale

Voi nej, först tittade jag på serien och nu läser jag boken och båda är väldigt, väldigt bra. I vanlig ordning är det ändå boken som får mitt hjärta att bulta, vissa rader är fantastisk poesi, andra är bara så vädligt exakta. Atwood kan beskriva sådant som jag trodde var omöjligt att skriva om. Det är frågan om känslor och känsloförskjutningar som är så fint skildrade att jag insert att jag aldrig mera behöver skriva något eftersom det redan finns sådana som klarar av det så bra. Det känns egentligen väldigt skönt. 

 

 

Har ni redan sett serien? Jag är halvvägs och tycker den är mycket skickligt gjord. Först trodde jag att jag inte alls skulle klara av den på grund av ångestaktigheten - men det går bra!

Publicerad 04.06.2017 kl. 21:24

Resultatet

Igår besökte jag ADHD-läkaren som tyckte att jag var ett solklart ADHD-fall. Jag blev överlycklig och nu känner jag mig lite stolt över allt jag ändå slutfört och åstadkommit i mitt liv. (Normalt är jag ju besviken på att jag inte doktorerat och skrivit femton romaner. )

Jag tror inte det finns någon som misstänkt att jag skulle lida av ADHD, förutom min mamma. Men det syns alltså inte utåt, det är bara väldigt mycket aktivitet i mitt huvud och väldigt mycket av allt detta positivt, men det som lockar mig nu är tanken på att kanske få hjälp med att få lite lugn och ro ens någon gång OCH, kanske, kanske till och med orka skriva lite längre texter. (Jag låtsas som att jag inte har höga ambitioner alls, men förstås är ambitionen att skriva så otroliga romaner att hela världen förändras och så blir jag dessutom remarkabelt nog samtidigt sjukligt rik och kan bygga härbärgen och det ena och det andra och sedan när man i framtiden slår upp moder Teresa så ser man en bild av modern Hietanen under hucklet istället.)

 

Så om jag vill kan jag nu gå en utredning som kostar ungefär 800 euro vilket är det samma som en riktigt snyggt köksbord eller en liten resa och kanske jag kan leva utan den lilla resan. Eller så ställer jag mig i en kö och väntar något år. Det sista alternativet känns inte alls illa eftersom det kanske till och med räckte med en doktor som tittade sympatiskt på mig och bekräftade mina funderingar. Jag vet att jag själv kan självmedicinera med idrott, meditationen och mindfulness. Observera att detta inte alls räcker för alla. Ett problem är en eventuell svårighet med frisättningen av dopamin i huvudet och jag vet inte hur mycket man egentligen kan påverka detta själv.

Ni som har erfarenheter av vuxen-ADHD hör gärna av er. I gårdagens Husis fanns annars en grej om det, men jag kände inte riktigt igen mig i exempelfallet så jag gissar att det kan ta sig i uttryck lite hur som helst. Och har ju ingen riktig diagnos heller. Jag förstår ju verkligen att ETT samtal inte räcker någon vart. Jag hade ju kunnat säga precis vad som helst.

 

Publicerad 02.06.2017 kl. 09:17
Anne Hietanen