Tips

Tittade just på alla fyra avsnitt av Höghusens prinsessor, en dansk dokumentärserie om några unga kvinnor som gillar en mycket speciell sorts estetik. Lite Katy Price/Jersey Shore-stil. Rekommenderar för den som vill ha lite variation från sitt hipsterliv. Finns några veckor på arenan.

 

 

Publicerad 20.06.2017 kl. 20:17

Sommarlov snart

Detta veckoslutet har jag hetsat land och rike runt, fram och tillbaka. Fick en fin bild. 

 

Publicerad 19.06.2017 kl. 13:54

Jäkligt bra böcker och geografi

Jag har varit synnerligen mosig i huvudet  på sistone. Idag under en inspelning blandar jag glatt mellan Libanon och Libyen. Jag känner att jag säger fel medan jag gör det, men kan inte tänka klart och rätta mig. Till all tur var det inte en direktsändning så det är bara att klippa bort.

Tänk hur mycket faktafel och hemskheter jag har hunnit säga under alla år på tv och framför allt i direktsänd radio? Nej, jag kan inte tänka på det, det blir för förfärligt. 

 

Nu skall jag läsa de sista sidorna av Amy Liptrots Utvägen. Efter det blir det någon av dessa.

 

Publicerad 15.06.2017 kl. 20:48

Träningsiver

Vet ni vad som har hänt? Jo nu har de senaste två veckorna i gymmet varit roliga. Har ju inte haft ordentlig kärlek till punttisen på många, många år. Har testat allt! Tränat med PT, tränat utan PT, tränat hit och dit, men det har inte lossat. Har till och med haft pauser på någon vecka, men inte ens det har hjälpt. Det är inte så att jag hatat att träna, men det har inte varit så fantastiskt roligt som det var tidigare (inte alltid, tidigare brukade ett av tie pass vara tråkigt, på sistone har förhållandet varit tvärtom.)

 

Efter bara några lyckade pass började dessutom haban växa. Min träningskompis K. är denna vecka på resa och hon är mycket starkare, min plan är att nu träna som en dåre medan hon är borta (och förhoppningsvis bara super, horar och lever dåligt) så att jag kommer fast henne.

Efter jag skrev om min adhd-explosion har jag överskjölts av olika artiklar och intervjuer med personer som har adhd och när jag läser dem känner jag ändå aldrig riktigt igen mig. Suck! Skulle kännas så roligt att få en förklaring till oron inom mig.Tidigare har jag nu bara acepterat den, men sen tändes ett hopp om att den kunde dämpas. Få nu se.

 

Medan jag håller på, varför glömde jag att nämna Han Kang när vi i bokpodden pratade om Nord- och Sydkorea? Vilket syndom kan jag skylla det på? 

Publicerad 13.06.2017 kl. 13:55

Sä oot se kampaamo!

På en fest här om dagen dök en känd stylist upp. Min goda vän utmärkte sig på flera olika fina sätt, eftersom hon tyckte att stylisten såg bekant ut utbrast hon glatt att Ahaa sä oot se kampaamo.

Detta är underbart på så många sätt eftersom detta var en duktig STYLIST, en kreatör, en stjärna, ingen vanlig frissa.

För det andra så menade min vän kampaaja, alltså frisör och inte kampaamo, frisörsalong.

Publicerad 12.06.2017 kl. 09:31

Simma

Jag har kanske fått en ny hobby, åtminstone för en liten stund. Igår fick jag för mig att köpta ett armband till Allas Sea Pool eftersom det ligger hundra eller tvåhundra meter från hemmet. Jag tror att jag skall sola och simma där en del nu på sommaren.

Det var otroligt varmt i poolen, men jag orkade ändå glatt simma en kilometer på ungefär tjugofem minuter. Antagligen är det inte alls särskilt snabbt, men jag var själv positivt överraskad för det var ungefär samma tid jag brukade ha när jag simmande lite mera för ungefär hundra år sedan. Om jag inte missminner mig tog det alltid femtio eller femtiofem att simma två kilometer bröstsim. Fast lite tråkigt är det ändå att simma, kanske man borde släppa in någon farlig haj så att det skulle öka spänningen lite?

Publicerad 11.06.2017 kl. 21:50

Tristessmums

Idag sade jag till en av mina favoritbloggare att mitt liv är helt förfärligt då hon bloggat så sällan på sistone. Så hemskt av mig, jag vet ju att hon är jättebusy. Jag själv är inte alls busy utan bara lite planlös. Nu just sitter jag på jobbet och vet inte om jag skall köpa mat eller inte. Jag har stora svårigheter att jobba när jag är hungrig, men sedan skulle jag inte heller orka gå någonstans och sitta där och tristessmumsa. Exempelvis sallader kan vara väldigt tidskrävande att äta.

Alltså vad har jag för förfärlig fas på gång? Jag har inga problem, tvärtom, men ändå sitter jag här och gnäller. Kanske det är en ny trotsålder? Eller förklimakteriet. Kanske det är förklimakteriet? Eller kanske jag helt enkelt för mycket tid att monitorera mig själv. 

Publicerad 08.06.2017 kl. 15:47

Årets argaste dag

Idag vaknade  jag och var så arg att jag höll på att tappa greppet. Fick slingor igår som jag önskade skulle vara gråa och tunna men istället blev breda och gula. Nå det är inte så farligt, jag kan åtgärda det själv. Men sedan blev det också helt för kort, det kommer att ta ett år tills det växt ut igen eftersom mitt hår växer så väldigt långsamt. Kommer med bildbevis snart.

En annan sak som gör mig sur är att jag nu läst en miljon rapporter om att LCHF-diet hjälper vid ADHD. Varför skall LCHF vara lösningen på allt? Varför kan inte kanelsnurror vara svaret på allt? Jag ogillar att monitorera vad jag äter. Jag ogillar det så mycket att det inte kan vara sant. Till allt tur hjälper ju motion också och det är inget problem för mig. Jag kan idrotta så mycket som behövs utan problem, men att kolla maten känns sugigt som bara den.  

Aj vad jag är arg idag.

Publicerad 06.06.2017 kl. 10:33

Nytt avsnitt

Bra boktips och samtal om libido, hör livslust ihop med sexlust?

 

 

Publicerad 05.06.2017 kl. 09:34

Handmaids Tale

Voi nej, först tittade jag på serien och nu läser jag boken och båda är väldigt, väldigt bra. I vanlig ordning är det ändå boken som får mitt hjärta att bulta, vissa rader är fantastisk poesi, andra är bara så vädligt exakta. Atwood kan beskriva sådant som jag trodde var omöjligt att skriva om. Det är frågan om känslor och känsloförskjutningar som är så fint skildrade att jag insert att jag aldrig mera behöver skriva något eftersom det redan finns sådana som klarar av det så bra. Det känns egentligen väldigt skönt. 

 

 

Har ni redan sett serien? Jag är halvvägs och tycker den är mycket skickligt gjord. Först trodde jag att jag inte alls skulle klara av den på grund av ångestaktigheten - men det går bra!

Publicerad 04.06.2017 kl. 21:24

Resultatet

Igår besökte jag ADHD-läkaren som tyckte att jag var ett solklart ADHD-fall. Jag blev överlycklig och nu känner jag mig lite stolt över allt jag ändå slutfört och åstadkommit i mitt liv. (Normalt är jag ju besviken på att jag inte doktorerat och skrivit femton romaner. )

Jag tror inte det finns någon som misstänkt att jag skulle lida av ADHD, förutom min mamma. Men det syns alltså inte utåt, det är bara väldigt mycket aktivitet i mitt huvud och väldigt mycket av allt detta positivt, men det som lockar mig nu är tanken på att kanske få hjälp med att få lite lugn och ro ens någon gång OCH, kanske, kanske till och med orka skriva lite längre texter. (Jag låtsas som att jag inte har höga ambitioner alls, men förstås är ambitionen att skriva så otroliga romaner att hela världen förändras och så blir jag dessutom remarkabelt nog samtidigt sjukligt rik och kan bygga härbärgen och det ena och det andra och sedan när man i framtiden slår upp moder Teresa så ser man en bild av modern Hietanen under hucklet istället.)

 

Så om jag vill kan jag nu gå en utredning som kostar ungefär 800 euro vilket är det samma som en riktigt snyggt köksbord eller en liten resa och kanske jag kan leva utan den lilla resan. Eller så ställer jag mig i en kö och väntar något år. Det sista alternativet känns inte alls illa eftersom det kanske till och med räckte med en doktor som tittade sympatiskt på mig och bekräftade mina funderingar. Jag vet att jag själv kan självmedicinera med idrott, meditationen och mindfulness. Observera att detta inte alls räcker för alla. Ett problem är en eventuell svårighet med frisättningen av dopamin i huvudet och jag vet inte hur mycket man egentligen kan påverka detta själv.

Ni som har erfarenheter av vuxen-ADHD hör gärna av er. I gårdagens Husis fanns annars en grej om det, men jag kände inte riktigt igen mig i exempelfallet så jag gissar att det kan ta sig i uttryck lite hur som helst. Och har ju ingen riktig diagnos heller. Jag förstår ju verkligen att ETT samtal inte räcker någon vart. Jag hade ju kunnat säga precis vad som helst.

 

Publicerad 02.06.2017 kl. 09:17

En varning och några tips

Senaste avsnittet av Hietanen & Kela blev riktigt intressant, det handlar om Åsne Seierstads senaste bok Två systrar, men min personliga favorit är nog avsnittet innan Viva Italia! Är mycket glad över att Hanna nämner det i sitt senaste inlägg.

 

Idag skall vi spela in två avsnitt av bokpodden och jag har läst hela natten, både böcker men också historia och aktuella nyheter. Är just nu mycket fascinerad av mordet på Kim Jong-Nam. Agenterna som mördade honom kör med ett försvar som går ut på att de trodde att de var med i ett tv-program med dolda kameror! Vilket fantastiskt försvar. I all sin faslighet så är just denna detalj ändå lite kittlande.

 

 

En serie som är kittlande på ett motbjudande sätt enligt mig är The Keepers på Netflix. Genren är true crime och det ända fräscha är att huvudstjärnorna är två äldre damer som leker detektiver.

Fallet handlar om en nunna som blev mördad år -69 i Baltimore. De mest osannolika personer har grävts upp ur sina skrymslen och spelar sedan sommarteater framför kamerorna. (Vissa med nästan lite för stor iver, fast det är också charmigt på något sätt.)  På flera sätt än ett är man i den här genren duktig på att exploatera personliga tragedier. Det verkar också som om förvirrade personer i stort behov av pengar är de som ställer upp i de här serierna och jag tror att det är just det som får det att krypa i skinnet.

 

 

Fast hittils har jag enbart stött på positiva recensioner av serien så det kan ju hända att jag är lite väl sträng.

 

Publicerad 31.05.2017 kl. 11:38

Spekulationer

Nu har jag googlat runt lite och det verkar som om jag kanske har ADD istället för ADHD. Nåjo, här några av mina egna funderingar på varför jag tror att jag har någondera.

- På jobbet måste jag stiga upp ur min stol kanske var femte minut. Går ett varv hit eller dit, kokar kaffe eller betalar en räkning. Måste alltså göra något som avbryter det jag sysslar med. Ofta gör jag det medvetet, men ännu oftare har jag bara fått ett infall och står plötsligt vid kopieringsmaskinen och tjattrar. Är väldigt effektiv medan jag jobbar, men har långa och många pauser mellan aktiv speltid.

- Vet var alla mina saker finns, exakt i vilken låda och  under vilket pappar. Har svårt att acceptera ett liv med sockor som är opar, är "orolig" ända tills jag hittar det rätta paret, eller fattat ett beslut om att kasta bort sockan utan kompis.

- Har extremt svårt att avsluta saker, gör det nog eftersom jag är en mästare på att piska mig själv, men exempelvis så är alltid de sista hundra metrarna på en joggintur hemska, korrekturläsning av text är förfärlig, ja nästan omöjligt att klara av. (Det vet alla ni som läser den här bloggen.) 

- Klarar ej av recept eller instruktionsanvisningar. Orkar ej läsa igenom dem eftersom det känns själadödande tråkigt och omöjligt. Börjar läsa lite, men det fortsätter alltid med att jag imporviserar.

- Alla kläder skaver, köper oftast helt för stora kläder för att de inte skall skava, men så fort jag kommer hem måste jag klä av alla kläder.

- Att sitta vid ett matbord och äta känns ofta plågsamt, behöver läsa eller titta på något samtidigt. (Som en 2-åring.)

- Olika ljud stör mig extremt, har lite svårt att leva i ett hushåll med andra människor eftersom deras ljud stör mig. (Det här är ju helt förfärligt, men till all tur har vi så mycket utrymme hemma att jag kan dra mig tillbaka innan jag får hepuli. Försöker göra allt jag kan för att inte visa missnöje över detta eftersom jag inser att jag är extremt känslig.)

- Nästan alla diskussioner är helt för långsamma för min smak. Det kliar i hela kroppen när det tar lång tid för människor att komma fram med sina utsagor. När någon letar ord, eller ovidkommande årtal skulle jag vilja flyga ut ur min kropp. Jag önskar folk kunde säga sin sak i några korta meningar och gärna avsuta med en glad vits. Att jobba med live-radio har därför fungerat bra för mig.

- Jag kan aldrig planera vad jag skall säga, min mun har ett helt eget liv och hittar på saker helt frikopplat från hjärnan. Till all tur är min mun enligt mig själv ändå ganska rolig och förvånar mig med det ena och det andra. Bäst av allt är att den inte är rasistisk eller elak utan ändå kopplad till något gott. Jag är alldrig på riktigt rädd för att jag skall säga något HELT för sjukligt.

Så fördelen är att huvudet är snabbt och tanken flyger lätt både hit och dit. Jag förstår saker väldigt snabbt och är lite rolig ibland. Nackdelen är brist på uthållighet. Men, bristen på uthållighet kompenseras med självdisciplin. Nå nu när jag skriver det här så förstår jag ju att detta gäller alla. Alla som vill åstadkomma något måste piska sig som fasen. Men visst är det lockande för mig att ha något att skylla på när lättjan lockar.

Ajo, ännu en sak. Jag vet aldrig vad jag skall skriva om innan jag öppnar min blogg. Skriver en mening och sedan kommer det någon annan mening efter det. Det här inlägget hade lika väl kunnat handla om blommor eller böcker eller tja vad som helst. Ifall jag innan hade vetat vad jag skulle skriva om skulle jag inte orkar skriva det eftersom det skulle kännas som ett väldigt tråkigt jobb.

 

Nåjo, säg hep den som känner igen sig i något. Misstänker annars att den där grejen med sockorna nog är någon annan störning än just ADHD. Och den stör mig egentligen inte alls, det är bara lite märkligt.

Publicerad 30.05.2017 kl. 19:32

Kvinnors ADHD

Jag har ganska länge misstänkt att jag har ADHD och Kakan Hermanssons bok Hela Kakan fick mig att inse att jag antagligen verkligen har det. Jag hade inte tidigare förstått att ADHD hos kvinnor ser annorlunda ut än hos män. På torsdag skall jag gå till en läkare och sedan börjar vi reda ut grejen.Jajg fantiserar om att det framgår att jag har tusenprocentig ADHD och att jag sedan får magisk hjälp (helst bara ett litet piller) och efter det orkar jag sedam sitta stilla längre och vet ni då börjar jag producera både det ena och det andra.

Det där men en snabb lösning har förrästen aldrig funkat för mig, ändå går jag lätt i alla fällor. Jag kan läsa en betald annons i vilken snusktidning som helst och sedan tror jag på fullt allvar att bara jag börjar äta potatispiller eller vad det nu är så blir mitt liv toppen.

Jag är förberedd på att bli besviken, men redan att inse att jag faktiskt har adhd (vet ej i hurdan grad förstås) har gjort att livet känns lite lättre och jag förstår varför vissa saker varit svåra för mig trots att jag inte dum. I skolan brukade jag få bra vitsord utan den minsta ansträgning alls. (T ex 4 L i studentskrivningen trots att jag inte orkade koncentrera mig ens mera än kanske en timme sammanlagt på att läsa inför skrivningarna.) 

Och nu förstår jag varför jag alltid "bara" orkar skriva det första utkastet till mina "romaner" och varför jag aldrig känner ro i kroppen. Jag minns att jag en gång för sex åt sedan kände ro i kanske 5 minuter.  (Det var en helt vanlig morgon och jag hade just lackat naglarna.) Jag förstår att det här låter lite tragiskt och nog är det ju också det, men till allt TUR trivs jag väldigt bra med mig själv när jag läser. Det verkar som om hjärnan då har just passligt att hålla på med så att jag nästan kan koppla av ordentligt. 

Vad tänker ni? Jag vet att ADHD diagnostiseras väldigt mycket nu och det är ju möjligt att jag bara lider av rastlöshet som ändå är en del av livet. Men få nu se.

 

Här en bild som visar att jag ändå är glad ibland. Den här bilden visar dessutom helt äkta glädje, kan se ungefär lika glad ut trots att fiilisen är det helt motsatta. Inget att sträva efter, men behövs i jobbsammanhang ibland.

 

Publicerad 29.05.2017 kl. 13:32

Det blir bättre

Jag satte upp en liten text på fb och det ledde till att mitt huvud just nu är ganska långt bak i tiden.

 

 

Jag började idag läsa anteckningar från tiden jag bodde på hemmet och tiden just efteråt. Jag kan inte begripa hur jag kunde vara en sådan fighter då. Visst var det en sjukdom i huvudet (och kroppen) och som man kan hjärntvätta sig bort ifrån (med hjälp) men mitt liv hade hunnit bli så eländigt att det exempelvis krävdes stort mod bara att visa sig på uni igen. På ett-två år hade jag gått från att glatt cykla runt Borgåtorg för att visa upp mig till att fördubbla min vikt, ja nästan tredubbla den och från att från första terminen få 40 studieveckor till att sedan nästa få närmare 0.

Jag hade trott att jag var universums gåva till världen så snygg och smart som jag var och ett år senare var jag en olycklig, beroende formlös hög. För en vuxen kanske det inte låter så dramatiskt men med en ung människans tidsuppfattning var det förfärligt. Ofta tänker jag att allt som kom efteråt är bonus, också dom hemska sakerna. Dom hemska sakerna har dessutoma aldrig varit ens i närheten av det jag upplevde som ung. Det har gett mig ett visst lugn och en trygghet i att veta att jag klarar ganska mycket.

 

 

 

 

 

Publicerad 28.05.2017 kl. 19:19