Värsta språkfelen

Jag håller på att skriva en artikel om språkfelen vi älskar att irritera oss på. Särskrivning måste ju vara det värsta, sedan ogillar jag skarpt när man lämnar bort pronomet för. Lotta gifte sig fem år sedan är fel. Det heter Lotta gifte sig för fem år sedan. Jag har inget känsligt och fint språköra men alltid när för faller bort känner jag hur något möglar inne i min  kropp.

Vad stör ni er mest på? (Om ni är snälla tar ni inte exakt alla exempel just från den här bloggen.)

Publicerad igår kl. 11:35

De oroliga av Linn Ullman

Jag skrev igår att jag skulle tipsa om årets bästa bok idag. Nå, jag använder mig av den termen ganska löst. I ärlighetens namn har jag läst åtminstone en handfull med böcker som kunde passa under epitetet årets bästa bok, men den senaste är Linn Ullmans De oroliga. En otrolig läsupplevelse skriven på ett briljant och samtidigt enkelt språk.  Boken handlar om hur det var att vara ett av nio barn till Ingmar Bergman och om döden och åldrande. Ifall man får dö av ålderdom så som många hoppas verkar den sista tiden vara full av plågor och förnedring oberoende av hur bra ställt man har det. Ingmar hade sex stycken olika kvinnor som skötte om honom dag och natt och utförde allt exakt som han önskat, men plågorna och avklädningen av jaget är antagligen universella.

Herregud så barnsligt det här nu blev, bäst att jag byter tema och det är att jag imponeras av Linns ärlighet i hur hon beskriver sig själv och sitt beteende. Ur texten framträder en ganska otrevigt typ, en spänd och stundvis elak figur. Jag tror att det inte är så många som skulle skriva om sig själv på ett så pass skoningslöst sätt. Ja inte ens för sig själv skulle man vilja erkänna sina vidrigaste handlingar och tankar, men Linn verkar åtminstone inte ha ett behov av skönmåleri. Hundra poäng för den saken. Ger fem navelsträngar av fem möjliga.

                           

 

Titeln på boken är annars en liten hälsning till Pessoa. En hälsning som Ingmar hade gillat. (Jag tycks numera prata om Ingmar som om jag kände honom väl, just så som Linn verkar avsky att folk gör, det vill säga gör hennes pappa till allmängods. Det där om Pessoa skrev jag egentligen bara för att verka lite viktig, uj så jag är barnslig.)

Publicerad 07.12.2016 kl. 18:52

Länkkärlek

Jag fortsätter med länkkärleken. Minns ni att man förr i tiden länkade åt alla håll i hela världen hela tiden? Det var trevligt, kanske vi kunde återuppta den traditionen. Jag länkar idag till två favoriter som jag i och för sig redan tror att alla som läser denna blogg också läser, men, men här kommer de i alla fall. Den första är Malins blogg. Jag älskar att hon är så väldigt, väldigt ärlig. Jag gillar bloggen för att hon verkligen förklarar hur hon tänker och känner och jag tänker oftast exakt helt annorlunda kring väldigt många saker och därför blir det extra värdefullt för mig att få läsa hennes tankar. 

Den andra är Catzos blogg och igen är orsaken ärligheten. Aj vad jag kan tycka att det är ett fint drag.

Och imorgon, imorgon, då skall jag berätta om årets bästa läsupplevelse. På det viset.

 

Ps. Jag skulle så vilja skriva roliga inlägg. Har helt glömt bort den tekniken. Hur gjorde man? Roliga metaforer och sådant gissar jag? Har ni annars tips på riktigt, roliga finlandssvenska bloggare? Jag kom på två, men bara två. Kan det faktiskt vara så? 

 

Publicerad 06.12.2016 kl. 23:24

Den stora tipsveckan och länkkärlek

Innan jag börjar tipsa om bästa böckerna nu just måste jag ge feelgoodtipset nummer ett och det är Smulan här. Får alltid så bra fiilis av Smulans blogg.  Kom att tänka på Smulan pga av rubriken i förra inlägget.

Nu just är jag i Borgå och firar min första lediga vardag den här hösten. Och imorgon är det också ledigt. Så väldigt, väldigt tacksam över det.

 

 

Årest julgran är inte superflashig men barrar desto mindre.

 

Publicerad 05.12.2016 kl. 15:50

Läsarn

Nu har det lugnat sig på jobbet. Voi lyckan! Jag blev flunssig som en hund när trycket lättade, men så brukar det vara. Har ändå orkat läsa och förbannat vad det finns många bra böcker. Ni kan vänta er många bra tips under veckan.

Bästa julklappen är ju annars en riktigt bra bok. Och sämsta är en dålig, men man måste ju leva lite farligt ibland. 

 

Publicerad 04.12.2016 kl. 22:39

The First Bad Man

Usch, igår på flygfältet köpte jag Miranda Julys The First Bad Man. Den har en supersmaklös kvinna i huvudrollen. Jag gillar ju vanligtvis smaklöshet så jag förstår inte varför jag nu reagerar negativt. Åtminstone är det inte för att hon är kvinna, men det kan vara så att jag identifierar mig med henne. Kvinnan har nämligen en klump i halsen och det har jag också, jag minns att jag skrivit om det tidigare och till och med gick till någon munmassör för hundra år sedan för att bli av med "klumpen". Det finns alltså inte en riktigt klump, men det känns som en boll med ångest i halsen. Enda gången klumpen är borta är när jag idrottar, gör en intervju eller uppslukas av något annat till 100%.

Ja och så är jag ju väldigt lättpåverkad, jag kan aldrig läsa biverkningarna på någon medicin eftersom jag då genast får dem alla. Nu tänker jag kanske att jag blir exakt som den där kvinnan i boken om jag börjar identifiera mig för mycket. I går kväll började hon slå och brottas med en inneboende flicka och märkte att klumpen försvann då. Sedan började hon göra det varje dag.Voi voi. 

 

 

Nåja, kanske jag skall ta mig an något annat mera lite oskyldigt, kunde Keplers senaste vara något? Har ni läst?

 

 

Publicerad 28.11.2016 kl. 15:46

Medelvägen gäsp

Uuuh. vet ni hur det känns när man i kalender noterar att man är 42 år och inte hunnit göra något av sitt liv? Eller något har jag ju gjort, men inget som går till historien. 

Min riktiga personlighet är en "allt eller inget typ". Jag är egentligen väldigt glupsk. Jag vill ha allt och det skall vara gånger hundra.  På grund av mina ätstörningar var jag tvungen att göra slut med den här sidan av min personlighet. Jag måste lära mig en medelväg både när det gäller mat och idrott. Samtidigt lärde jag mig en medleväg med allt annat också. Mitt mål var att vara bara en riktigt vanlig medelmåtta. Och jag tror att det här kanske var min livs största utmaning och jag är så tacksam över att jag klarade av det. Innan jag var på behandlingshem 8 veckor när jag var tjugo var det ingen läkare som trodde att jag skulle bli frisk och ofta har det känts som om jag lever mitt andra liv eftersom jag fick en andra chans.

Nu slog det mig att jag kanske ändå inte behöver gå medelvägen på alla stigar. Ja med mat, idrott,sovande och sådant måste jag alltid vara där i mitten någonstans, men på något annat område kanske jag kan vara riktig, riktigt, jag vet inte vad? Kanske väldigt bra?

Ps. Sitter på flygfältet och framför mig sitter Paperi T eller Richard McCormick. Jag har blivit så gammal att jag snart inte mera ser skillnad på en hamburgare och en människa. 

 

Publicerad 26.11.2016 kl. 11:12

Stockholm

Tack vare Riina kommer jag att se Patti Smiths fotografier i Stockholm på söndag. Riina tipsade om den i en kommentar här under och utan den hade jag missat hela utställningen och det hade varit en flopp. Har en lång och ledig söndag i Stockholm och man kan ju ändå tycka att det är liiite onödigt att då bara ligga på rummet och titta på repriser av Doktor Phil. Får i och för sig bo på Haymarket för första gången så kanske jag ändå mest sitter i någon bar där och har mottagning.
Publicerad 24.11.2016 kl. 11:21

Hembesök

Finns det något bättre än att gå in till folk man inte ens känner och bara kolla hur de bor? Det är sällan riktigt som man tänkt sig.

Kolla in det splitternya Lasso-avsnittet som visar hur massor med olika människor bor, bland annat bloggaren Carola Ekman. Jag tyckte det såg underbart ljust och harmoniskt ut och jag kommer att skicka en ansöka till Carola om att få flytta in där.

 

 

Och med #oskönahem på insta får ni gärna ladda upp bilder på lite sämre hörnor i ert hem. Jag tänker mig att det kunde sänka på pressen ifall man får se att också andra kan ha det lite halvasigt hemma hos sig.

Publicerad 23.11.2016 kl. 10:58

Lästips och guldskedar

Här ser ni två vänner från veckoslutet.

Rekommenderar bägge och speciellt för alla som börjat samla år på sig. Skulle nog gillat bägge även om jag vore tjugo, men tror att de ger mig ännu mera nu när jag är över fyrtio. Gillade speciellt Patti Smith samtidigt som jag inte kunde låta bli att vara lite avundsjuk på att hon verkar ha tid att dricka så mycket kaffe och fundera så mycket på olika gåtor i böcker. Det verkar som om hela hennes liv kretsar kring konst och litteratur. Nå nu när jag skriver det insåg jag att det gör ju mitt liv också. Kanske jag mera syftar på friheten jag tror att Patti S. har. Å andra sidan är det kanske en sådan frihet som skulle göra mig själv helt handlingsförlamad. Jag har ofta tänkt att ifall jag fötts med guldskedar utstickandes överallt hade jag kanske bara legat och latat mig. Det är mycket möjligt att jag inte hade lyft ett enda finger ifall jag inte hade behövt det.

Nu har ju Patti S. inte fötts med guldskedar överallt och jag ber om ursäkt ifall jag får de där guldskedarna att låta som en dålig sak.

 

 

Publicerad 20.11.2016 kl. 19:41

Sminkstolsdöden

När jag började göra tv tyckte jag att det var höjden av lyx att ha en stylist, makeup- och hårfixare.

En av mina värsta nöjen nu just är att titta på Svenska Hollywoodfruar och hälften av tiden använder fruarna till att bli sminkade, den andra hälften av tiden grälar de som treåringar. Nu förstår jag inte mera hur de år ut och år in orkar sitta i sminkstolen. Förstås ser man bättre ut om man blir sminkad av ett proffs men istället för att sitta i en sminkstol i en timme kan jag sminka mig på fem minuter, sedan kan jag dra på mig en skruttig badrock och min upplevelse är att ingen nu ändå märker så stor skillnad. Och vad är sensmoralen i detta? Jo, att mycket man drömt om och tyckt att verkar spännande till slut bara blir tråkig vardag.

 

 

 

 

Publicerad 16.11.2016 kl. 17:03

Missunnsamhet och skadeglädje

Uh, jag lever nog ännu, men är helt slut. Nu börjat det vara bara lite kvar av det överdrivna hetsjobbandet och jag verkar vara en sådan som alltid tycker att slutet är tyngst. När jag är ute och joggar, spelar ingen roll hur långt eller kort, får jag alltid en stark impuls att avbryta vid sista backen när det bara är en kilometer kvar. Jag gör det aldrig, men frestelsen är alltid enorm. Jag orkar inte riktigt med det där sista filandet och slitandet och nu är det ungefär bara två veckor kvar och sedan får jag mellanlanda i en normal arbetstakt innan det blir två veckor jullov. Aj halleluja. Det bästa är faktiskt den där mellanlandningen, det kan vara ganska förödande att hoppa från hets till ingenting, något där mitt emellan blir bra, annars finns det en risk för att jag bara blir apatisk.

Under de senste fyra veckorna har jag inte hunnit skriva ett enda ord för min skrivarkurs. Jag har inte träffat en enda vän eller ens sett en enda film. Tränat har jag gjort kanske två gånger i veckan och det är allt. Så tråkigt att voi huhuh. Nu ljög jag, jag träffade ju flera vänner under veckoslutet, men över lag har det väl varit just så trist som jag beskriv. Det värsta är att jag dessutom blir sur och missunnsam av stress. Har verkligen svårigheter att på allvar glädjas med andra över deras framgångar. (Om det nu inte är inom familjen eller en av mina allra bästa vänner.) Jag kan tänka mig att det är i dessa situationer man börjar frossa i skadeglädje och börjar bete sig som en riktig reve. Jag får lov att hålla ögonen på mig själv och se till att inte helt förfalla. Ja, så får det bli. 

Och eftersom det är måndag kan jag berätta att The Affair idag startat säsong 3 på HBO Nordic. Det är väl bra nyheter?

Publicerad 14.11.2016 kl. 23:17

Dålig mamma

Nu vet jag hur det känns när man är chockad. Jag har nog aldrig varit det tidigare. Jag tror att jag nu spärrar in min själv och tittar enbart på djurvideon.

För alla som vill tänka på helt andra saker än den ljusröde mannen kanske ett kulturprogram kunde funka? Dagens avsnitt är tankeväckande och handlar om mamma. Kan mamma någonsin göra rätt? Och varför, varför skall hon hela tiden bedömas?

 

Publicerad 09.11.2016 kl. 10:37

Otrohet

Här, helt apropå ingenting, en liten 1-minutsnovell under temat otrohet.

 

I Monas bekantskapskrets fanns det många som var otrogna. Antingen så att det var mannen som hade börjat vattna grannens gräs eller kvinnan som höll på. En del var faktiskt engångsförbrytare men det verkade som om den som en gång hade börjat också gärna fortsatte. Mona och Håkan hade varit tillsammans i sjutton år och aldrig hade det förekommit otrohet.

Mona visste att Håkan aldrig skulle ta sig för även om det så serverades skrev på löpande band. För det första var han helt enkelt för tafatt och dessutom var han inte särskilt intresserad. Håkans libido var nästan obefintlig. Håkan var motsatsen till en sextornado. Mona var själv lite mera aktiv, men otrogen - nej. Hon hade säkert någon brist, men svag var hon inte. Och detta trots att hon alltid haft många manliga vänner. Speciellt på jobbet umgicks hon mest med män. Hon hade faktiskt också något som hon skämtsamt brukade kalla ”min jobbmake”.  Klaus hade varit singel väldigt länge och inte verkade han hitta någon ny heller. Ibland kände Mona att det var på hennes ansvar att bistå med lite kvinnlig vänskap och perspektiv. Klaus och Mona hade utvecklat vissa rutiner som följdes varje dag. På morgonen en gemensam kaffestund. På lunchen ett litet bord för bara två, ett sätt att gardera sig mot tråkiga kolleger. 

 

Två gånger i veckan tränade de tillsammans i ett litet gym på arbetsplatsen. Oftast var de bra Klaus och Mona på plats. En gång blev det ovanligt intimt när man stretchade tillsammans. Klaus låg på Mona och munnarna snuddade vid varandra. Som på skämt började Mona kyssa Klaus och Klaus kysste på skämt tillbaka. Nästa gång blev hela träningen lite som på skämt. En timme gick åt till att Klaus och Mona låg på varandra, kysstes och kittlades. Sedan stretchade båda för syns skull i fem minuter. Nästa vecka låg paret på varandra helt utan kläder. Det var nära första april och det var ju ett pyssligt aprilskämt kom man fram till.

 

 

Publicerad 08.11.2016 kl. 21:33

Kan man få hår att växa snabbare?

Kära bloggen,

mitt hår växer max 0,5 cm per månad. Det är så väldigt lite, kunde man få håret att växa lite snabbare?

 

Ps. Står redan ofta på huvudet när jag yogar och brukar massera hårbottnet flera gånger i veckan, detta hjälper alltså inte.

 

Publicerad 07.11.2016 kl. 18:11