Mätt = tjock?

Noll kritik-veckan kanske inte gått helt bra om jag tolkar era rapporter. Jag har därför en ny utmaning som är lite snävare och kanske lite lättare. Den berör kanske inte heller alla, men den berör alla som någon gång känt sig tjock (på ett negativt sätt). Spelar ingen roll om tjockheten är inbillad eller ej. Hur som helst, när jag var på behandlingshem för ätstörningar lärde jag mig att skilja på känsla och verklighet, speciellt när det kommer till mat och kropp. Många som haft ätstörningar sätter likamedstecken mellan mätt och tjock. Faktum är att man inte blir tjock av att äta massor en gång.  Okej, man kanske plötsligt väger mera, men det är ju bara vatten och mat i magen.

Dessutom finns det så väldigt många regler eller åtminstone förslag på hur man borde äta. På få ställen sägs det att man skall äta bulla. Och många som gör det känner lite dåligt samvete efteråt. Gör inte det. Mitt förslag skulle vara att i några dagar testa att vägra känna sig dålig efter att man har ätit god mat, kanske mera än planerat eller lite annorlunda än rekommendationerna.

Så testa att äta vad du äter och vägra känna dig dålig efteråt. Varför är det här viktigt? Nå på hundra olika sätt, men en orsak är att dåligt samvete triggar massor med dåligt betéende. Det leder ofta till hetsätning, eller kanske till späkning som i sin tur efter ett tag ofta leder till hetsätnig. Vad en människa äter gör hen varken till en sämre eller bättre människa. Du är inte dåligt om du i misstag åt en hel hög med bullar. Det händer åt alla, speciellt åt de som man aldrig skulle tro att sysslar med sådant. Jag vet. Fitnessprofilen du kollar på instagram kanske just nu sitter och hetsäter, inte undra på att det blir en extra 20 km länk på kvällen. Du kanske känner dig dålig för att hen sprang så långt och du inte alls, men vet du varför hen sprang?

Så testa att tänka så här, okej, det blev lite mycket, men det var gott. Bra. Livet fortsätter. Och är det på riktigt farligt att gå upp lite i vikt? Varför är bästa vännens magkorvar okej, men inte de egna?

 

Publicerad 21.06.2016 kl. 17:35

Hår på näsan

Nu tror ni att jag skall erkänna att det växer hår på min näsa, men nej det gör det inte! Ännu. Talade med en vän om detta fenomen idag och konstaterade att det inte är jättesnyggt.

Apropå mitt inlägg om klimakteriet så tänkte jag att sen när det kommer skall jag bejakade det allt vad det bara går utan att skämmas. Inte vet jag nu om jag heller skall hålla långa monologer om det precis varje dag, men åtminstone prata om det. Däremot tänker jag att om det börjar växa hår på min näsa så kanske jag ändå inte behöver godkänna just det. Jag tror att min gräns går ungefär där. Så ser ni mig med stort plåster på näsan så vet ni att nu var det hänt. Elämä on.

 

 

Publicerad 21.06.2016 kl. 16:50

Klimakteriet kommer snabbare än julafton

Veckan börjar med kläder som skaver och spåran som far rakt framför näsan på en - två gånger samma morgon. Jag är irriterad på ett sätt som aldrig funnits tidigare. Jag har uppfunnit en ny form av irration. Mest irriterar ALLT.

Månne jag håller på att komma in i klimaktieriet? I så fall var det nog en väldigt kort väg mellan puberteten och klimakteriet. Som ett litet fjatigt hopp över en vattenpöl! Och plums mitt i.

Vill ni ha mera feelgod? Jag har bara börjat!

Publicerad 20.06.2016 kl. 15:13

Inre cheerleader

Blev tipsade om en fin liten text angående noll kritik.

Man kunde ju faktiskt ta steget längre, man kunde ta och odla en inre cheerleader också! Jag tänker testa lite, måste först hitta på några passande slogans som cheerleadern kunde ropa ut.

Annars skulle jag bli superglad om någon vill berätta hur testet startat. För egen del har det varit framgångsrikt. Exemplen är hur många som helst, här några random. För en timme sedan bandade jag in ett program var jag sade saker som inte var 100 %, men jag föste undan funderingarna på det med att kontra med att jag också sade några riktigt bra saker.

Igår gick jag nästan direkt efter lunchen och tränade. Tänkte bli arg på att jag åt lite för mycket just innan träningen och därför kanske inte orkade så bra. Skuffade bort all kritik genom att inombords hylla mig själv för att jag ju faktiskt gick och tränade. Rolig och snygg var jag ju också.

Har lite "utmaningar" gällande texter jag skriver. Men jag skriver ju! Folk ber mig skriva, och vem vet, en vacker dag blir det bra. Självklart. Så går min vecka ungefär och fortsättning följer.

Publicerad 15.06.2016 kl. 10:25

Noll kritik

Vem hänger med mig på en noll-kritik-vecka?

Regeln är följande, att under en veckas tid inte godkänna negativa tankar om sig själv. Att för en kort stund sätta den sura inre kritikern på hyllan. Hjälpmedel kan vara ett särskilt armband eller ett snöre runt handleden som påminner en. Det är mycket, mycket befriande. Ja, det känns nästan lite olagligt. Jag brukar ha sådana här kampanjer för mig själv alltid när jag har väldigt mycket att göra. Det har jag inte nu just, men den där arga kritkern dyker ju upp på andra ställen än på jobbet har jag märkt.

När en ful röst plötsligt hörs i huvudet och säger exempelvis att varför talade du så mycket och sade så dumma saker? Och dom där kläderna du har på just nu, du se ut som en gammal hiphoppare, varför har du dom och dessutom har du inte hört av dig till dina vänner och nu tror dom att du hatar dom osv. osv. Ja då svarar man att Jaja, bla bla bla talk to the handen. Jag är ju helt guld. Bra som fan. Hejdå.

 

Så vem är med? Vi låter våra sura gubbar som hyr lägenheter inne i våra huvuden fara på en liten semester till Teneriffa. Där kan dom sitta och vara elaka tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad 13.06.2016 kl. 22:12

Det är ju blod på sidorna

Bandade just ett program som handlar om uppgörelselitteratur. Och vad är nu sedan uppgörelselitteratur? En släktig till bekännelselitteraturen förstås, men jag tänker mig att bekännelsen är sådan att författarjaget mest koncentrerar sig på att granska det egna jaget och att jaget i uppgöreselitteraturen mera granskar kritiskt hur andra behandlar/behandlat författarjaget.  Trots att uppgörelselitteraturen ofta är väldigt delikat och har ett sällan skådat driv i sig så måste jag säga att jag vägrar gå med på att man hänger ut andra personer med namn. Man bara får inte!  Det går inte, man får inte, inte heller får man röja förtroenden i en text som skall läsas av andra. Lovat är lovat. Vad säger ni? 

Författare vars texter vi diskuterar är bl a Carina Rydberg, Martina Haag, Kerstin Thorvall, Maja Lundgren och föga överraskande Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Programmet sänds 3.7. och jag minns att jag vid ett ställe ropade: Det är ju blod på sidorna!

 

Publicerad 13.06.2016 kl. 12:21

Vi är alla helt utom oss

Jag är inne i en period där jag nästan bara läser. Läser just nu Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss. En titel jag älskar och en bok jag verkar älska ännu mera. Läste just också ut Horace Engdahls Den sista grisen. I bägge böcker hittar jag meningar och stycken som exakt fångar en känsla eller något som inte ens är en känsla utan något som egentligen inte borde kunna beskrivas. Jag häpnar, beundrar och blir ledsen. Jag märker att mitt intellekt förtorkat helt. Jag verkar numera ha svårt att själv bilda intelligenta meningar, jag skriver kort och barnsligt och det kan ju vara charmigt på sitt sätt, men i långa loppet är det bara tröttsamt. Jag måste lära mig skriva bättre. Iaktta mera och sedan sammanlänka ting på spännande och överraskande sätt. När jag var yngre trodde jag att jag kunde göra det ibland, men i så fall är det nu ganska så försvunnet. Det kan ju inte vara meningen att man som fyrtio tappat greppet totalt. Jag vägrar! Jag trodde att jag skulle bli intelligentare, men så har det inte blivit.

Fick lust att börja läsa lite svårare litteratur, kanske sådant jag inte ens riktigt förstår för då inbillar jag mig att huvudet växer. Är det någon annan som blivit dummare med åldern? Jag upplever att nedgången började samma dag jag lämnade in min gradu och det är ju kanske 16 år sedan. Vad skall man göra för att kittla sitt huvud? Kanske läsa arabiska eller matematik? Det måste ju finnas hjärnceller någonstans, dom bara sover nu. Observera att jag inte fiskar efter tröst, men nog råd om sådana finns.

 

Publicerad 09.06.2016 kl. 13:50

Girlboomen i deckarvärlden

Idag får jag spela in ett program som handlar om girlboomen i deckarvärlden. Mina gäster är Eva Frantz och Jessica Andersin.

Programmet kommer tyvärr att sändas först 31.7. Håll tummarna att det blir bra. Det vill säga att jag inte fjantar mig för mycket. Lovar att tala långsamt. Låååångsamt. Fast det lovar jag alltid, men kanske det skulle lyckas nu?

Publicerad 07.06.2016 kl. 11:58

Fallosofen

Fallosof - En man som vet och kan och gärna oombedd föreläser om det mesta. Utläggningar är långa och svävande, men fallosofen lyckas ändå skickligt blockera all form av input utifrån.

Jag önskar jag hade kommit på detta själv, men det var min kollega Gungerd Wikholm som uppfann fallosofen idag. 

Publicerad 06.06.2016 kl. 15:25

Syrener

Jag har alltid ogillat syrener (speciellt sådana som inte är vita), men efter att de blommat som aldrig för hos alla instagrammare har jag för första gången i mitt liv plockat blålila syrener och satt dem i en vas inomhus. Jag är så vansinnigt lättpåverkad. Nu tycker jag att de är otroligt fina.

En blomma som jag aldrig skall börja gilla är liljekonvaljen, den doft är inte i min smak alls. Men månne jag nu inte snart går omkring med också liljekonvaljer i min ficka. Usch, den där kväljande doften av mögliga underbyxor. 

Publicerad 03.06.2016 kl. 10:27

Det nya tangentbordet

Idag var glädjen stor när jag fick nytt tangentbord på jobbet. Jag lämnade tillbaka det gamla och sade att jag fått all världens sjukdomar av det eftersom det växer mögel och bakterier där sedan de första Yle-jobbarna började använda tangetbordet på 1950-talet. Äcklad höll jag tangentbordet långt från kroppen och gjorde mystiska miner. Huj, sade jag riktigt högfärdigt så att folk skulle förstå att sådant snusk är jag inte van med. 

Nu just sitter jag och knapprar på mitt nya tangentbord och börjar inse att allt mögel, slem, smulor, kisi och fjärt kanske nog ändå kommer från mig själv. Hela tiden sitter jag ju och slafsar i mig något när jag skriver. Ibland mejkar jag mig. Antagligen epilerar jag mig också samtidigt som jag dräglar rakt ned i tangentbordet.

Så hemskt det är att lära känna sig själv. 

 

 

 

Publicerad 01.06.2016 kl. 13:51

Arrrrgh

Under de senaste dygnen har jag varit så arg att jag snart äter upp mina egna fötter av pur ilska. Jag är arg på precis allt. Jag skulle vilja slå ihjäl alla! Nå, kanske inte dom sötaste av hundvalpar, men allt annat brode få sig. 

Ilska är en känsla jag sällar tillåter så jag gissar att det här är en bra sak, måste bara hitta på ett konstruktivt sätt att få ut allt. Hoppas nu bara att jag inte börjar skicka in osakliga insändare till lokaltidningen.

Publicerad 31.05.2016 kl. 10:52

10 minuter

Jag har en ny skrivregel. Jag skall skriva minst tio minuter skönlitterärt fem dagar i veckan. Jag har använt mig av den här regeln tidigare och den funkar bra. Svårast är det ju att börja, men tio minuter orkar ju vem som helst när som helst. Sedan är ju baktanken förstås att jag plötsligt skall få lite flow och skriva lite till. Idag har jag använt lunchen till skrivande.

Det blev en hemsk scen från något jag nästan förträngt, nämligen skolgymnastiken och hur man valde lag till olika gruppsporter, typ boboll. Huj vad det var hemskt. Klassen delades alltid i två lag med varsin kapten och kaptenerna skulle alltid turvis välja medlemmar till sitt lag. Det var alltid väldigt pinsamt och nervöst. Att bli sist vald var en stor skam. Jag var alltid livrädd för att bli bland dom sista. Och om jag inte blev det tyckte jag omåttligt synd om de som blev det. Jag minns viskningarna och blickarna. Nej inte hon. Jag minns att jag alltid låtsades att jag inte kunde bry mig mindre, men det är klart att jag brydde mig. Jag hade alltid en klump i magen flera dagar innan skolgymnastiken.

Så om detta skrev jag idag. Huj vad det var hemskt att gå i skolan, speciellt i högstadiet på 80-talet. Känner någon annan igen sig?

Publicerad 30.05.2016 kl. 12:09

Allt jag inte minns

Har glömt att läsa den mycket älskade Jonas Hassen Khemiris senaste. Nå nu började jag och den är mycket, mycket fint skriven, men jag är extremt ointresserad av vad som skall hända. Jag vet inte hur det blev så här, men det känns så trögt att komma igenom den. Är jag helt ensam om detta dilemma? Hjälp!

 

Publicerad 27.05.2016 kl. 23:22

Bästa tiden

Om en månad börjar min semester, men egentligen är bästa tiden just nu. Semestern ligger framför mig. Det är lite som med veckoslutet. Fredag är ofta bättre än själva veckoslutet, det blir sällan så bra som man hoppades.
Publicerad 27.05.2016 kl. 11:28